GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Vinterhälsningar från hela lilla gänget på landet. 

Det nya livet.

Vi har flyttat nu.

I skrivande stund sitter jag i mitt lilla mysiga kök som jag äger heeelt själv (ok, 50-50 med C, men en kvinna kan väl få överdriva) och tittar ut genom köksfönstret på ett blaskigt gråbrunt Skånelandskap.

Innan helgen hade vi -22, nu är det +2 och den dryga halvmetern snö som gjorde omgivningarna så vackra men ack så hala är nästan helt borta.

Köksfönster. Utsikt: lada samt gråbrunt Skånelandskap.

Den sista tiden har varit lite dryg. Dagen innan flytten fick vi besök av en mårdfamilj (eller iller, eller mink) som "befriade" oss från sammanlagt tolv höns, inklusive alla mina sabelpootar och arga hönans småkycklingar och överlevarankan Dixie och en av hans tjejer, Dolly. Dessutom tog de en av kaninerna, den supervackra rexhonan Strumpan. Det kändes riktigt, riktigt tungt, särskilt att Dixie försvann, och sabelpootarna som var mina alldeles särskilda små älsklingar; de enda av hönsen som vuxit upp inomhus under värmelampa och som var så tama att det nästan var lite jobbigt. Det tog mig ett par veckor att kunna vistas några längre perioder bland fjäderfäna efter det, jag såg bara tomrummen efter dem som saknades och det kändes inte alls värt det att hålla höns och ankor längre.

Ovanpå det dog en av mina duvor, förmodligen blev han alldeles för stressad av flytten, och hans maka sörjer honom och känns jätteensam.

Som om det inte var nog blev Adolf, världens bästa kanin, sjuk. Han verkade lite hängig en dag, blev sämre och sämre, magrade något fruktansvärt och till slut kunde han inte röra bakbenen så då fick vi fatta det jobbiga beslutet att ta bort honom. Det enda som tröstar i de här situationerna är att vi i alla fall låter våra djur som måste avlivas somna in hemma, deras sista stund är en stund av kel och kärlek, sedan slår yxan till innan de hinner fatta vad som ska hända. Samma med Adolf, jag fick en stund att klappa och pussa honom, sedan bar C ut honom på gården och gjorde det som måste göras. Nu sover han sin sista sömn under en av björkarna.

Den oönskade kaninen som hittade hem till oss, blev en frigående
 hjälte och världens bästa avelshane. Han är saknad och älskad. 

Men inte är det väl bara gnäll och gråt i vårt nya hem? Åh nej.

Till ljuspunkterna hör först och främst att vi faktiskt är helt kära i vårt nya lilla hus! Om än något mindre än det förra huset så är det betydligt bättre planerat, med en stor fin tvättstuga i källaren, flera förråd (bl a matkällare) och en verkstad där C kan hålla på med sina projekt istället för i köket som förr. Sovrummen är små men mysiga, Ms sovrum har snedtak och i vårt sovrum finns en klädkammare. Det är ett varmt, ombonat litet hem, vi känner oss välkomna här och jag kan inte fatta nu att vi nånsin bott någon annanstans.

Dessutom har djuren det mycket bättre här. Hönsen och ankorna har flyttat in i det som tidigare varit ett husvagnsgarage. Där har de rejäla ytor att gå och skrota på inomhus och en utegård på 200 kvm (som inte använts så mycket eftersom hönsen är rädda för snö).

Hynen och ducksen krafsar i tövädret.

Kaninerna bor i ena halvan av ladan och verkar trivas bra, tanken är såklart att de ska flytta ut igen till våren. Tills dess är det hemskt skönt att inte behöva vada ut i snön för att tina vatten åt dem klockan sex på morgonen. De har också fått sällskap av två stallkatter; lilla plutten Dolly/Maja/Skrillex/Kattafan som M fick i födelsedagspresent och den vuxna katten Stina som vi har övertagit från vänner vars barn blev allergiska. Det känns helt underbart att ha katt igen, jag har saknat det! Eftersom C är jätteallergisk (tydligen, jag misstänker att han bara inte gillar katter) så får de inte komma in i huset alls, men vi tillbringar ju nästan mer tid i ladan än inomhus så det gör nog inte så mycket.

Maja/Dolly/Skrillex.

Stina!

Duvorna har flyttat in i sitt loft och verkar trivas, de kurrar och har sig. Till våren ska de få flyga fritt igen, det finns en lucka man kan öppna ut från loftet så de kan komma och gå som de vill. Senare idag ska jag köra till Vittsjö och hämta hem tre nya påfågelduvor som jag har väntat på i all evighet, känns det som! Lika bra att fylla på i flocken när de ändå är instängda, tänker jag.

Duvorna på sitt loft. 

Åh, och de där dvärgkochinäggen som C tjatade till sig? Voila!

En adoptivmamma och hennes små änglar. 

Nu är det inte mycket annat för oss att göra än att invänta vår första jul i vårt första egna hus. Alla kartongerna är (mer eller mindre) uppackade, granen är nerhuggen, insläpad och klädd, ett litet barn med halsfluss äter penicillin och vi är inte i närheten av färdiga med julklapparna, så det är liksom bara att köra...