Duva, hönor, ankor, kycklingar & en lycklig pappa.

Ingen månad är komplett om vi inte passar på att släpa hem lite nya kompisar. Den mest efterlängtade tillkomsten för min del var ju såklart älskade lilla lill-fisen Nehru som äntligen var stor nog att flytta hemifrån!

Nehru! Mitt lilla duvhjärta!

Som jag har väntat på honom! Han har smält in i flocken hur bra som helst, inom ett par minuter var han vrålförälskad i vackra snälla Indira, som har tagit honom under sin vita vinge och guidat honom runt voljären. Redan efter en vecka fick han flyga fritt med de andra duvorna, och det var nemas problemas.

Näst mest efterlängtade var de tre isbarblandningarna som jag lyckades ragga upp. Himla trevliga små damer, ingen av dem värper än men jag ser fram emot gröna ägg till våren! Två av dem är isbar/faveroll och har därmed söta små skägg, en av dem är isbar/maran, så hennes ägg kan ju i princip bli grönbrunrutiga om vi har lite tur! Ska bli spännande att se!

Dessutom var det ju så att vi hade en ARG höna som verkligen ville ruva, och det gick liksom inte att snacka med henne om det. Hon stal två ägg som hon sedan vaktade med sitt arga lilla liv i tre veckor och vips voilá hade hon två små gudasöta kycklingar under magen. Helt ljuvliga! C blev lyrisk och ville genast flytta in dem i sovrummet. Det fick han inte, däremot fick han lov att lägga fyra dvärgkochinägg under surhöna nummer två som nu har legat på dem i nio dagar. Underbart, kycklingar i slutet av november...det blir nog bra.

Arga hönans avkomma; arga kycklingarna.

Var fick C dvärgkochinägg ifrån, hör jag er undra. Jo, han tjatade till sig dem av en oerhört trevlig kvinna i Broby som vi besökte i jakten på den perfekta Fars dag-presenten (en trio cayugaankor). C åkte hem med sina önskeankor, fyra ägg och ett litet leende på sina tjatiga läppar. Och det kan jag leva med, för han är så jäkla fin när han är lycklig.

Grattis på pappadagen, älskling. 

Avslutningsvis vill jag berätta att jag numera är adoptivmamma till de fem guldvita sabelpootarna som nu har blivit tonåringar. Av de sex vi hämtade hos Rolf i Kvarnby har det visat sig vara fyra hönor och en tupp och tyvärr fanns där också en liten plutt som var lite klen som gick bort för ett par veckor sen. Tråkigt, men schysst resultat ändå.

Sabelpootarna har fattat att det är jag som kommer med maten, och i deras små klena hjärnor betyder det såklart att jag är en MAMMA! Och när man ser en MAMMA! så springer man fort, fort och knölar in sig under henne, det vet ju alla. Alltså har jag fem sabelpootar mellan gummistövlarna så fort jag visar mig i trädgården. Ljuvligt men lite snubbligt.

Hem ljuva hem.

Om 15 dagar har vi bott på Tvedefält i ett år. Om 20 dagar flyttar vi igen. 

Jag och C har köpt ett hus tillsammans. Ett litet gult hus med röda knutar och en liten gul lada med röda knutar och en enorm tomt med fruktträdgård och stora gräsmattor. Vårt lilla hus ligger mitt ute bland åkrarna strax utanför en liten by strax utanför vår lilla stad. Så här ser det ut:

Ladan (som knappt syns på bilden) är rätt rejäl. En del av den kommer att tjäna som garage, en del blir vinterboende för kaninerna och en del blir vinterboende för höns och ankor. I helgen satte C och hans far och bror upp staket kring en bit av den enorma trädgården så ankor och höns kan hållas lite mer kontrollerat. Det är sådär halvkul att behöva kryssa mellan ankbajsarna i trädgården på sommaren, så det får det vara slut med nu.

En annan fantastisk detalj är det här tjusiga loftet ovanpå ladan:

Här uppe ska mina duvor få bo. Det finns rentav en stor lucka så de kan få fortsätta flyga fritt om dagarna, helt suveränt! 

Huset i sig är ett helt vanligt litet 40-talshus, inte alls med samma charm som det gamla lanthuset vi bor i nu. Det känns vemodigt att lämna Tvedefält, med de vackra bjälkarna i taken, de djupa fönsterna och kakelugnarna, men vårt nya hus har något alldeles extra som Tvedefält aldrig har haft: det är vårt eget. 

En ny era i vårt liv startar nu. Det ska bli väldigt spännande.