Hundpromenaden.

Jag vet inte hur länge han hade gjort det, men helt plötsligt insåg jag att Deano höll sig någon halvmeter bakom mig, han som annars utövar en konstant tyst maktkamp som jag döpt till "who's the leader" varje gång vi är ute på promenad.

Jag kastade ett getöga mot honom och möttes av den skyldiga uppsynen varje hundägare lärt sig att frukta mer än något annat. I mungipan stack en smutsig svart fjäder fram.

"Släpp." sa jag bestämt. "Släpp!" ännu mer bestämt när han inte lydde omedelbart.

Ni kan tänka er hur situationen utvecklade sig. Jag sa "släpp!" med diverse olika variationer av desperat, argt och äcklat uttryck i rösten medan Deano omsorgsfullt undvek att förstå vad just det kommandot betydde.

"SLÄPP SKITEN DIN VIDRIGA HUNNALUE INNAN JAG KVÄVER DIG MED KOPPLET!" var det sista jag skrek innan jag brottade ner hunden på marken och med ena handen drog upp hans krampaktigt slutna mastiffkind medan den andra handen slet och drog i det äckliga han desperat försökte svälja.

Deano hade en halv död kråka i munnen, visade det sig. Han hade tydligen tänkt smuggla med den hem och smaska i sig den liggandes i sin säng i hallen medan jag intet ont anande gjorde annat. Sen hade han tänkt kräkas upp den i hallen senare på kvällen och förmodligen äta den en gång till.

Jag gick hem med dödkråkbaciller på händerna och en jätteorättvist behandlad hund surandes bakom mig.

Ett hett anktips för finsmakaren.

Ett av de stora problemen, när man börjar bli lite mer medveten om hur kommersiell köttproduktion går till och insikten om att den helst bör undvikas börjar gro, är hur i hela friden man ska få tag i kött som är "snällt" producerat och där slakten gått till på ett värdigt sätt och där man kan vara lugn i vetskapen att djuren inte drivits för hårt eller bott trångt och mörkt inomhus hela sina liv eller andra tråkigheter ägt rum.

Dock finns det som tur är folk som lägger ner en hel del tid och möda på att framställa just sådana produkter som kan köpas och ätas med gott samvete och jag tänkte tipsa om precis en sådan småskalig producent som dessutom är himla trevligt folk, nämligen Smeds Gård!

Följ Smeds Gård på nya instagramkontot @ehsmedsgård!

Eva och Henrik Smeds har en liten gård i Södra Munkarp, strax utanför Höör, inte många minuters bilväg från E22:an. Där finns kaniner, höns, ankor, gäss och linderödsgrisar som alla används för att framställa smarriga produkter som kan ätas själv eller ges bort i present (förra julen gav vi julklappskorgar bestående av chutneys, senaper, marmelader och annat gott som Eva hade meckat ihop. De var väldigt uppskattade!). Smeds Gård ligger vackert inbäddad i de mellanskånska åkrarna och när du kliver ur bilen möts du av ett gäng frigående höns som sprintar som Usama Bolt för att kolla om du kanske har haft den goda smaken att ta med nåt gott till dem. Grisarna går i hagar på ena sidan av ladan, med söta små grisahyddor i hobbitstil som verkligen bör kollas in när du ändå är där. Åker du dit relativt snart får du kanske rentav gosa med kultingar! På andra sidan ladan finns ankornas hagar, och inuti längan, där det alltid är rent och fräscht och inte fullt av tomma fodersäckar och halvätna möss överallt som i vår lada, bor kaninerna i rymliga, praktiska burar och hägn. Några av Smeds kaniner härstammar faktiskt från oss, min Lilla Hjärtat är mamma och mormor till dem. Så nu kan ni säga att ni känner en kändis.

I år har Smedsarna för första gången fött upp ankor och fått dem legoslaktade på ett godkänt, statskontrollerat fjäderfäslakteri. Ankorna har verkligen levt ett riktigt höjdarliv med daglig utevistelse, stora badbaljor att plaska runt i och slabba ner sig själva och allt annat och har fått käka sig tjocka och glada på främst spannmål, kompletterat med pellets och vadhelst gott de hittat utomhus. Svenskproducerad utomhusanka som slaktats på ett schysst sätt - priset borde vara skyhögt men det är det inte, inte ens om du handlar på ICA Tuna i Lund där de återförsäljs! Köper du direkt från gården kommer du dessutom ännu lite billigare undan - prislista ser du längst ner i inlägget.

Ankorna i kyldisken på ICA Tuna.

Ankorna i kylrummet hemma på Smeds Gård.

Är du inte ute efter hel anka? Fear not! Med just dig i åtanke (tydligen) har Smeds även lämnat in kött för rökning hos Skinkeriet, så det kommer även att finnas rökt ankbröst, paté och rilette inom kort! Blev du sugen nu? Maila då ehsmeds@gmail.com eller slå en signal på 0701-490917. Men kör inte dit utan att ha avtalat tid, Eva och Henke har "riktiga" jobb också, och ett socialt liv och sånt där, så risken är att du får stå där med skägget i brevlådan och ingen hemma om du bara chansar.

Nu låter det kanske som om jag får betalt av Smeds Gård för att hylla dem på internätet - så är dock inte fallet. Eva och Henrik är goda vänner till oss och jag är rent ut sagt skitstolt över dem och kan rekommendera dem helhjärtat för jag vet att deras djurhållning är exemplarisk. Men skulle det nu vara så att Eva vill bjuda mig på ankpaté och ett glas rödvin som tack för inlägget så kommer jag ju inte att tacka nej, det vore bara oartigt...

Rymlingar, potäter och jättetjocka glasögonglas.

Ms kanin Dumbo, den oefterhärmliga vansinneskaninen, har rymt igen. På vintrarna får hon leva fritt, hon har ett intrikat tunnelsystem bak i gåsahagen, men under betesperioden kan hon inte vara frigående eftersom hon slåss med mina avelshonor. Vid infångandet igår kväll hade sagda Dumkanin en blodig nos och vilda ögon. Har dock inte hittat några skador på mina honor så kanske har hon fått en smäll av en av katterna eller av någon av de frigående ungkaninerna som dock aldrig har setts slåss med varandra alls. Hennes rymningssäkra bur är nu ännu mer rymningssäker dvs förstärkt med najtråd och Dumbo sitter och surar och slickar bokstavligt talat sina sår.

En bäbis har varit sjuk, vilket innebär att ingen har sovit ordentligt och C har fått vara hemma från jobbet då jag är en "LAT MAMMA" som blankvägrar att behöva ta hand om ett sjukt barn plus ett friskt och väldigt livligt barn själv. Tycker inte att det är schysst att vården av det sjuka barnet, som behövde en famn och tillgång till boppemjölk 24/7, skulle behöva kompromissas när vi nu har möjlighet att ta ut föräldradagar samtidigt. C höll såklart med men hade tårar i ögonen över att missa näst sista arbetspasset på flygplatsen för säsongen. Han älskar sin hobby, förlåt, jag menar sitt extrajobb. Idag är barnet lite piggare, har rentav ätit fast föda så här på morgonkvisten, så troligtvis blir det part-ay ikväll i form av farfars 55årskalas.

Annars har jag varit hos optikern i veckan, för första gången på tio år. Jag minns att jag skaffade nya glasögon strax innan jag åkte till Kanada, och det var hösten 2005, sedan dess har jag inget minne av synundersökning eller dylikt. Såklart innnebär detta att min syn har försämrats skitmycket, enligt optikern ser jag ungefär 80% av vad jag borde. Haha. Förklarar svårigheterna vid bilkörning i mörker. Fick nya linser att prova och oh my lord, det är som om jag fått nya ögon! Jag ser individuella löv i syrenhäcken utanför vardagsrumsfönstret, helt otroligt. Beställde dessutom nya glasögon då mina gamla har tappat en båge och därför går under smeknamnet "Monokeln" och hånas jättemycket. Får väl se om det känns värt de 3000 pix de nya glajjorna kostade för att slippa att dagligen beskrattas av mina älskade.

Utöver detta har jag förälskat mig i en av hankaninerna som skulle gå till slakt. Han råkade få ett namn när jag av en händelse sa "Tjena Potäten" till honom så nu känns det omänskligt att äta upp honom. Så, kanin till salu om nån är intresserad. Han är stor och grann och av bra produktionslinjer, kanelgul och jättetrevlig. Lystrar till Potäten och gillar äpplen. Typ lite tam, ibland rymmer han men kommer gärna fram till valfri trevlig människa och kan då plockas upp utan hysteri. Tipsa gärna om nån letar avelshane!

À l'approche de l'automne.

Det är inget snack om att det är höst nu. Även om värmen fortfarande är förrädisk (jag har gått i kortärmat hela helgen) så har naturen glidit över till en gulrostig, mustig färgskala och luften doftar äpple och fuktig kall jord. Det är väldigt vackert och njutbart på sitt höstiga vis men framför allt är det faktiskt dödstrist att vara på väg mot de mörka månaderna.  Det märktes så tydligt nu, efter helgen, hur mycket mörkare det redan är om morgnarna.

Katja i hink.

Men nog om detta tråkiga, mörka! Vi har ju bra saker i livet också, som en hel hink med Katjaäpplen som jag lyckades rädda undan kalkonernas hungriga vassa näbbar! Och som vår framgångsrika första majsodling, det blev riktigt många kolvar av "Popcorn Fiesta" som vi ska kalasa på i vinter!

Popcorn Fiesta! Den ska gå att poppa i mikron, muy caliente! 

Dessutom har vi haft en bra och produktiv helg, det är också något att glädja oss åt sen när vi sitter där i mörkret och kylan. Vi hade den bästa sortens middagsgäster i fredags, nämligen sådana som själva tillagar maten inklusive dessert. I lördags storstädade vi vårt lilla hus samt möblerade om i tvillingarnas rum. I söndags påbörjades höstslakten då två ankor fick sätta livet till. Arbetet i ladan har gått framåt med stormsteg, vi håller på att riva ut de gamla hägnen som vi panikbyggde när vi var nyinflyttade för att göra riktigt rent och fint och sedan bygga nytt efter behov, denna gången med ledord "lättstädat"... 

Vips var helgen slut och det var bara jag och de små hemma på dagarna. Vi har det rätt bra ändå, vi har fått till bra rutiner, sover och äter och leker med saker som går att stapla eller slå mot varandra eller gömma under en handduk och bli helt lycklig av när de hittas. Vi ser till att komma ut en lång sväng varje dag, det är bra för både oss och hunden. Titta på kaninerna kan vi göra långa stunder, och klappa katten som ingen av oss är rädd för längre. Det är livet som det är just nu, liksom. Ganska lågt tempo men ändå händer det så himla mycket varje dag. 

Om jag lär dem en enda sak i livet så är det att älska kaniner. 

Olika sorter mer eller mindre dumma fåglar och andra mer eller mindre dumma djur.

Förra hösten, när jag blev gravid och så väldigt väldigt dålig, fick vi lite panik över hur i hela världen vardagen skulle gå ihop och bestämde oss för att snabbt som sjutton slakta eller sälja större delen av djuren.

Smågaltarna som var kvar (tre tonåringar efter Dolly och Steve) skulle bara gå och feta på sig innan slakt, så de fick sätta livet till lite tidigare än beräknat. Det var egentligen helt deras eget fel då de hade kommit på att om de sprang riktigt fort rakt genom elstängslet så hann det inte göra så värst ont och tydligen var det värt smärtan att ha fri tillgång till grannens betåker. Så med fulla magar och bångstyriga humör åkte de små ligisterna i frysen.

Vi hade ungefär sjutusen kaniner också, det hade varit ett produktivt år för de små pälsiga liven. En kompis erbjöd slakthjälp i utbyte mot att hon fick ta hem vilka avelsdjur hon ville och det tackade vi verkligen inte nej till. Kompisen och C slaktade hela sjutton kaniner på en eftermiddag och tre eller fyra levande djur åkte med Z hem igen. Kvar blev ett par gotlandskaniner, Lilla Hjärtat (såklart!), Ms kanin Dumbo och ett par silver/svenskpälsblandisar.

Hönsen decimerades på ungefär samma sätt, ankor hade vi inte så många. Vintern rann på och det kändes som ganska lagom med djur, faktiskt. Kanske kunde vi rentav skära ner lite, lite till och ha mer tid över för varandra och för barnen? Vi hade ju trots allt skenat iväg lite där i början. När vi flyttade ut till Fjädergården och helt plötsligt hade plats både i lada och utomhus för att ha nästan hur många djur som helst så skaffade vi ju verkligen nästan hur många djur som helst. Vi kanske inte MÅSTE ha hundratals fåglar? Tanken var ny och lite skrämmande men värd att tänkas.

Det vi har kommit fram till nu är att vi inte vill behöva lägga mer tid på djuren än på något annat vi gör på fritiden. Det blev liksom mer jobbigt än roligt att lägga 2-3 timmar om dagen på att utfodra plus en hel dag på helgen på att städa och mocka och djuren ska vara en rolig och avslappnande hobby, inte ett jädra ok som hänger över oss. Vi har fortsatt prioritera om och välja och välja bort, och så här kommer det att se ut i vinter och till nästa år:

Jag har kvar tre kaniner över vintern, Lilla Hjärtat (såklart!) och gotlandshonorna Skogsgläntans Sotnos och Snarrarps Siloma (som är en yttepytting på tillväxt). Med lite tur kan alla tre samsas i det som tidigare var hönshus. Då har de rejäla ytor inomhus och vid tjänligt väder en stor utegård att sträcka på benen i. Min vackraste avelshane fick tyvärr avlivas i somras och min andra avelshane är på utlån till en genbank i Glimåkra, men jag tänker avvakta med att köpa in en ny hane tills avelssäsongen drar igång.

Lilla Hjärtat med sin senaste kull smått.

Duvorna har jag också kvar, två avelspar och tre ungdjur av indisk påfågelduva (Indira har äntligen accepterat en hane som partner och de har fått hela sex ungar i år!) och Bob, den lilla stadsduvan med det skadade benet.

En av årets ungduvor.

Utöver det har jag nyligen tjackat pärlhöns och de är hittills helt fantastiska och jätteroliga (jag misstänker att de kommer att få ett eget inlägg), så de blir kvar, de med. Om inte vintern blir stenhård får de bo ute hela säsongen.

Pärlhöns heter inte "pearl hens" på engelska som man kunde trott. 

C har sitt ankgäng, några welsh harlequin och ett gäng magpie (där överskottet ska slaktas ganska snart) och gässen, knölgäss och amerikanska gulgäss.

De har inte insett det än, men jag kommer att äta upp de flesta av dem ganska snart.

Myskankorna kommer vi faktiskt inte överens med alls, det var meningen att de skulle vara ruvankor men de bara lägger sig på obefruktade ägg och bajsar i hela ladan och stjäl katternas mat så det är kört för dem nu. Sedan har C vaktlar också, ett litet bedårande gäng som just nu bor ute. De verkar trivas utomhus men värper inte där, så de får nog flytta in igen så vi får lite ägg.

Vaktlar. Bland de dummaste av alla mer eller mindre dumma fåglar. Dock väldigt söta.

Sist men verkligen inte minst har han två unga kalkoner som förhoppningsvis är en tupp och en höna. De inköptes som sällskap till en ensam kalkonkyckling som sedan gick och dog, men vid det laget var vi helt kära i de gamliknande fåglarna så de får också bo kvar.

Hönsen då?, hör jag er fråga. Nej, vi har inga höns kvar. När den där första förälskelsen lagt sig så började vi alla faktiskt känna att hönsen var lite väl klyddiga. Om de ska hållas på ett schysst sätt så anser vi att de ska vara frigående, från morgon till kväll. Men frigående höns bajsar på utemöblerna och krafsar ihjäl alla små plantor som planteras ut och äter upp alla plommonen och värper i syrenhäcken så man aldrig hittar äggen. Alternativet är att stänga in dem i hönsgårdar men då har vi ledsna understimulerade höns som dessutom måste mockas efter och det gillar inte jag. På sommaren vill jag inte behöva städa efter något djur alls knappt, hamstern Anakin möjligtvis undantagen.

Så beslutet fattades: Att leva utan höns i ett helt år och se hur det känns. Klarar vi oss på äggen från gäss, ankor och vaktlar? Känns livet fattigt och tomt utan de irriterande men stundvis charmiga fjäderfäna? Till nästa höst utvärderar vi och ser hur det känns. Kanske dyker det upp en "kycklingar köpes"-annons här sen.