Ett avslut och en ny filosofi.

Hösten har kommit nu, det råder det ingen tvekan om. På morgonen står andedräkten som rök ur munnen, men framåt eftermiddagen värmer solen än. Färgerna och dofterna har förändrats, grönt och gräslukt har bytts mot gulgrått och äppeldoft.

Med hösten kom insikten att jag inte orkar.

Det har varit ett knepigt år. En arbetssituation som nästan knäckte mig och som ledde till en konflikt med en kollega som inte gick att lösa, inte för mig iallafall. En ny tjänst som inte alls tillfredsställde mina behov av variation och stimulans. Ett helt "nytt" hus som skulle fixas i ordning, en trädgård som skulle planeras, djur som skulle skötas, en familj som skulle älskas, det blev för mycket. Jag orkade inte.

Sommaren blev inte alls vad jag hade tänkt. Istället för att bara vila, umgås med familjen, träna med hundarna och pula i trädgården stressade vi runt, byggde, ordnade, påbörjade en massa projekt som vi inte fullföljde. Jag tog mig an att vara medryttare till en häst som inte hade ridits särskilt mycket, tänkte att det skulle ge en chans till avkoppling, till meditation i skogen och egentid. Allt blev bara ett enda stort dåligt samvete som drog och slet i mig vart jag än vände mig.

Sur och tvär och dålig sömn, arg och irriterad, trött och stressad, ingenting blev bra. Panikångesten som varit under kontroll kom tillbaks.

Med ångesten kom insikten att jag faktiskt inte vill orka allt.

Så jag lade om min arbetstid. Jag bestämde mig för att acceptera att vi inte kommer att måla om varken matrummet eller hallen i år. Jag krävde (ja, KRÄVDE) av C att alla hönsen skulle få gå ihop i vinter. Jag sålde undan några kaninhonor. Jag började köra hem och promenera med hundarna själv direkt efter jobbet istället för att hämta M på fritids först. Jag sade upp mig som medryttare.

Med hösten kom beslutet att vara lite bekväm ett tag. Att hinna med att läsa några böcker, ta lite tid varje dag till att bara sitta still och andas. Att beta av ett projekt i taget och låta det ta den tid det tar. Att pyssla eller spela spel med M varje dag efter middagen. Att uppmärksamma och bekräfta C mer, att kramas mer.

Det kommer att funka, har jag på känn.

Och om det inte gör det så kan jag alltid gå ut i ladan och gråta i pälsen på Lilla Hjärtat, för det mår jag alltid lite bättre av.