Hej, det var länge sen.
Jättelänge sen, faktiskt. Sist jag skrev här hade vi grisar, det har vi inte längre. Det har hänt helt bisarrt mycket sen dess och jag ska sammanfatta alldeles strax, men först tänker jag reda ut varför jag återupptar bloggen efter en så lång hiatus.
För ett par veckor sedan beslöt jag mig för att ta en facebookpaus. Jag har i princip levt hela mitt liv på Fejjan sen 2007 eller nåt, men på sistone har det inte alls känts kul längre. Att logga in på FB nu är som att kliva in i the omklädningsrum that nightmares were made of, fullt av vardagsrasism och människoförakt och det eeeeviga nedtryckandet kvinna till kvinna (Sisters! Please!) och jag blir faktiskt nedstämd av att se skiten. Efter en kort period utan den blåvita jäveln i mitt liv känner jag mig redan mindre vardagsdeprimerad så det var nog rätt beslut. Instagram är roligare i vilket fall, och lättsammare och befolkat av så mycket trevligare människor.
Men! Jag saknar faktiskt att få berätta för nån vad jag har gjort idag. Jag saknar att få dela mina små anekdoter med en imaginär publik som sitter trollbunden av mina käcka fyndiga berättelser om mitt lilla liv och vad där pågår. Och jag saknar att kunna gå tillbaks till gamla inlägg och påminnas om vad vi gjorde förra helgen, förra månaden, för tre år sen. Så jag tänkte att jag börjar väl beklaga mig här igen då. Nu har jag iallafall lite att berätta, i och med den långa tystnaden.
Här kommer de viktigaste bitarna av de senaste två åren:
Ni kommer ihåg att jag hade börjat ha det lite kämpigt runt hösten 2013? Jobbet var inte roligt längre, jag bytte tjänst för tredje gången men trivdes ännu sämre. Till sist, våren 2014, stod vi inför en tredje omorganisation, min tjänst skulle försvinna och återuppstå under ett annat namn och jag orkade inte mer. Jag tackade nej till den nya tjänsten och blev därmed uppsagd. Det kändes så jäkla skönt fast lite läskigt samtidigt. Tanken var att jag skulle njuta av en lång ledig sommar och sedan börja plugga samma höst. Däremellan hade vi ett bröllop att planera och arrangera, jag och C, och det fick vi minsann ihop till slut, fast i vanlig ordning gjordes allt i absolut sista sekund.
Vi blev mr och mrs F-J den 19 juli 2014 och det var mitt livs mest perfekta dag. Vår trädgård myllrade av vänner och familj när vi vigdes under äppelträden medan eftermiddagsskuggorna blev längre och längre. Bröllopsmiddagen bestod av rökt lamm och vildsvin och talen gav mig tårar i lösögonfransarna. Sen dansade vi brudvals till ledmotivet ur Gudfadern och drack en massa drinkar och grillade hemmagjord korv till nattamad.
Smekmånaden tillbringades på hemmaplan, vi cyklade till sjön varje kväll, gjorde utflykter på dagarna och av nån konstig anledning var jag jättetrött hela veckan fast jag sov hur mycket som helst. Och jordgubbsfältet mittemot luktade väldigt illa den sommaren, som en rutten doft som hängde kvar i vartenda plagg jag bar och i håret och överallt. En kväll tänkte jag "Lustigt, det var precis så här jag mådde när jag väntade M.." och sen fick jag ju göra ett graviditetstest bara för säkerhets skull och då var jag visst i välsignat tillstånd så jag fick gå upp och väcka C och sen grät vi och kramades halva natten. Vi hade försökt i 18 månader att få till ett litet liv, med ett missfall på vägen, så det var en lättnad att ha fått till det till slut. Nu kunde vi sluta ligga med varann liksom, äntligen... Haha.
Lite senare under hösten visade första ultraljudet att det var inte ett utan TVÅ foster i magen. Wiihoo tänkte vi inte alls utan snarare "MEN VAR SKA ALLA FÅ PLATS??" på grund av pyttelitet hus. Men en måndag i mars 2015 föddes S och L via kejsarsnitt eftersom jag hade fått havandeskapsförgiftning och S hade bestämt sig för att göra det svårt för sin mor redan från början genom att ligga i säte så jag inte fick föda vaginalt. Hon satte tonen redan där, kan jag säga.
Graviditeten var fruktansvärd, mer än så tänker jag inte gnälla om det. C gjorde ett monsterjobb med att sköta jobb och gård och barn och rubbet i de sju månader jag gick mellan sängen och soffan och kräktes och mådde så illa så jag inte förstod hur jag kunde leva (ok, jag skulle visst gnälla lite till ändå). Men nu är det glömt. Precis som förra gången, så fort jag håller det lilla livet i famnen (liven) så känns det värt det fast det inte kändes värt det alls under tiden.
Så, vi har hunnit med en uppsägning, ett bröllop, en tvillinggraviditet, en födsel och en namngivning (för det hade vi, på vår första bröllopsdag), och vad väntar nu, hör jag att ni frågar? Jo, i höst ska jag läsa en jäkla skitsvår mattekurs på Komvux plus ett par andra kurser i förberedande syfte inför högskoleprovet i oktober. Med ett förhoppningsvis superbt resultat därifrån är tanken att jag ska söka till högskolan redan till våren. Sjuksköterskeprogrammet hägrar. Till dess jobbar C fyra korta dagar i veckan, jag är hemma med glyttarna när han jobbar och pluggar resten av dygnet. M går i skolan och är en toppenhjälpreda här hemma för övrigt. Livet går i rasande fart nu, men dagarna är ganska fulla av små tandlösa leenden och större leenden med tänder för den delen och även om några bitar inte är helt på plats än så känns det ganska hoppfullt för vad som komma skall.
För övrigt känns det bra att vara tillbaks här.
