Skörd i tid och otid.

Hittills har vi varit ganska duktiga på att ta tillvara på vad som växer i trädgården. Fläderbuskarna har gett upphov till typ 20 liter flädersaft och vinbärsbuskarna har blivit gelé (med rätt mycket frön i, jag tröttnade på att försöka sila genom en bakduk och knödde det genom ett litet durkslag istället vilket gick sådär bra), päronen har blivit päronpajer och massa godis till kaniner, råttor och höns.

Men nu börjar det spåra ur. Päronen är PYTTEsmå och SKITmånga och jag hinner inte med. Förra veckan krattade jag päron tills jag fick en blåsa på högerhanden som fortfarande gör extremt ont och varje gång jag överhuvudtaget använder handen går den upp igen (AAAHHH i-landsproblemet!!) men en halv dag senare såg trädgården lika nerlusad ut igen.

Sargad hand med halvläkt blåsa.

Kan man göra saft på päron? Kan man isåfall använda även PYTTEsmå päron som är för små för att kärnas och klyftas och som i de flesta fall redan är tuggade på av div. fåglar, en liten hund och tjugotusen insekter? Är det extremt lätt och icke-krävande, för annars blir jag bara ledsen innan det är färdigt?

Snälla Bullen hjälp. Kram, frustrerad tjej med frukt-issues.

Det fruktansvärda.

Vi har sorg på gården. Den första förlusten har drabbat oss.

Hönsen som rymde fick knata runt i trädgården tills C kom hem, och då skulle vi hjälpas åt att driva in dem. Fick in Alfons och Flätan i ett litet nafs, sen fick jag ett bra grepp om Obama och slängde in honom också. Två bäbisar kvar ute, alltså.

Då hände det fruktansvärda. På något sätt kom lilla fina vita Lisa i kläm och helt plötsligt hade C blod på båda händerna och ända upp på ena armen och Lisa ryckte och pep och jag fick panik och sprang efter en spade och skrek att vi måste nacka henne (ja, med en spade, fråga inte, jag är ingen riktig bonde ju, jag vet knappt vad jag gör nånsin).

Lisa dog i Cs varma händer efter en knapp halvminut som kändes som en evighet.

Jag grät väldigt snorigt, C begravde i syrénbersån. Han gjorde ett litet kors också av två pinnar och satte en ros på graven. M lade dit ett päron för päron gillar hönsen mer än nånting annat. Han försökte trösta också "gråt inte mamma, det var ju inte din kanin". Nä tack och lov. Det var illa nog med en liten kyckling som vi bara haft i tre dagar.

Det var lätt som en plätt att få in Rut också i hönsgården sen iallafall. Nu sover de resterande chicksen tryggt och jag gråter fortfarande då och då.

Räven var INTE hönsens Enemy Number One, tyvärr.

Nybakat bröd & höns på flykt.

Det enda som är bra med regniga dagar är att man faktiskt får lite gjort inomhus när man inte blir distraherad av möjligheten att ligga i en solstol och jäsa tio timmar i sträck. Igår målade vi matrummet och köket, idag har jag meckat bröd.

Jag är inte mycket för såna där komplexa bröd som ska jäsa eller som kräver surdeg och annat som förutsätter att man har nån form av framförhållning, så jag brukar köra med fillimpor. Man slänger i lite frön och vad mjölsorter man har i skåpet, och vips så luktar köket ljuvligt och barnet tuggar nyttig macka istället för den kulinariska höjdpunkten ICAs billigaste rostebröd. Idag körde jag på dinkelmjöl, lin- och solrosfrön och pumpakärnor, vetegroddar och bitar av äpple och torkade aprikoser. Resultatet blev detta:

Omnomnom liksom.

Äppelskrabborna och lite gurka tänkte jag sen att vi kunde låta hönsen snaska på, så jag och barnet travade ner i trädgården och gladde fjäderfäna. Men inte nog där...barnet ville hålla en kyckling. Okej, sa jag och gav mig in i rastgården MED DÖRREN ÖPPEN BAKOM MIG! Fail! Gissa hur många kycklingar barnet fick hålla, och gissa hur många höns som är kvar i rastgården? Precis.

Suck. Hoppas Obama fixar hem flocken innan det är dags för räven att handla kvällsmat.

Nya familjemedlemmar!

Vi har skaffat höns!

 I lördags gick vi upp SKITTIDIGT (C lite tidigare än jag, han var ju hyperexalterad, bredde mackor och bryggde kaffe och packade picknickkorgen som en hel hausfrau) för att köra till djurmarknaden på Herrevadskloster. När vi gick ut till bilen tog min älskade make en liten sväng in i garaget och hämtade transportkorgen..."ifall att", sa han.

 Ok. Fler kaniner tänkte jag.

 Men det blev höns! Vi förälskade oss i silkeshöns, damen som sålde dem körde sitt spiel om hur treeeevliga de är, lägger ägg och ruvar gärna och kan inte flyga (bra, då slipper vi klättra i träd efter dem) så vi plockade på oss fyra små bäbisar och en ungtupp. Han är svart, så han heter Obama. Småbäbisarna har C och M fått namnge, så de heter Alfons, Lisa, Rut och Flätan. Jag hoppas att minst tre av dem är hönor så vi kan få lite ägg nångång.

 Den mellanstora kaninburen fick därmed hastigt och lustigt byggas om till hönshus, en rastgård har meckats ihop och tanken är att chicksen sen ska gå fritt på gården när vi är hemma och gå inhägnade när vi är på jobb etc. Det blir nog superbra.

Måste säga att jag är SJUKT imponerad av tuppen Obama, han är värsta kärleksfulla pappa/storebror/äkta man till de små knoddarna. Igår när jag låst in dem i hönshuset för kvällen samlade han in de små liven, knödde in dem under sin mage och typ ruvade dem till sömns. Helt ljuvligt, där låg de och nickade och småkuttrade och hade det hur fint som helst ihop. Tårögd, oh ja.

Nu i efterhand säger ju C att han hade PLANERAT att hönsen skulle införskaffas, jomen visst. Vi vet ju INGENTING om hönshållning, men å andra sidan vet vi sällan vad vi håller på med och livet brukar funka ändå. Jag har läst på som en riktigt hönsnörd, googlat och frågat vänner & bekanta som vet och beställt en hönsbok som ska vara bra. Får hoppas det går hem bara. Jag är redan helt kär i våra små pluppar, nu får vi hålla tummarna att de klarar sig mot räv och hök och min okunskap..

                   Obama. En stilig singelkille.