Hänt i veckan eller.

Uppdatering i korta punkter. Håll till godo:

-Jag blekte håret en gång för mycket och har nu två centimeter hår vid tinningarna och i nacken. Gick med svansen mellan benen till min frisör Mia som skällde på mig jättemycket och klippte av mig håret till en väldigt stilig page och krävde ett löfte på att jag ALDRIG bleker håret hemma igen.

-Hultets Steve bonkade på Kovadsgårdens Dolly Parton. Förhoppningsvis kommer det kultingar till jul.

-Min älskade vackra gotlandskaninhona Hjärdhems Jessica gick och dog (hon fick en skev kull och hämtade sig aldrig riktigt, en dag låg hon bara död i hägnet) och ligger nu begravd under vinbärsbusken bredvid den lille kattungen Ruben som blev överkörd och truten Näbbie som vi var jourhem åt i somras (med ganska kasst resultat, måste vi erkänna).

-Broilerkycklingarna växte upp och blev världens mest irriterande fåglar. Vart jag än sätter fötterna är där en jäkla broiler under dem. De hetsäter och hetsskriker och är jättefula när de springer.

-Vi åkte på marknad och bytte till oss kalkoner. De är jättefina, äter inte så mycket och gör väldigt mysiga små ljud.

-Vår första genbankskull föddes tack vare gotlandskaninerna Snarrarps Toro och Södergårds Wilma, sex ljuvliga bäbisar som skuttar runt med små tjocka rumpor och pigga ögon.

-Vi hjälpte till med en kaninslakt och fick en kattunge med oss hem. Han heter Oskar och är en tjej.

-M tappade sin första tand och gick på sitt första disco (inte samtidigt). Jag fick lite tårar i ögonen vid båda tillfällena.

-C blev jättesjuk (Crohns igen) och fick ligga på sjukhus några dagar. Därefter har han varit sjukskriven i fyra veckor och tagit jättestarka smärtstillande som förvandlar honom till ett lyckligt litet fyllo med talfel. Han börjar jobba igen imorgon, tack och lov. En vecka till hade kostat mig förnuftet.

-Katten fick sex ungar. Alla lever och frodas och är sötast i universum.

Ett avslut och en ny filosofi.

Hösten har kommit nu, det råder det ingen tvekan om. På morgonen står andedräkten som rök ur munnen, men framåt eftermiddagen värmer solen än. Färgerna och dofterna har förändrats, grönt och gräslukt har bytts mot gulgrått och äppeldoft.

Med hösten kom insikten att jag inte orkar.

Det har varit ett knepigt år. En arbetssituation som nästan knäckte mig och som ledde till en konflikt med en kollega som inte gick att lösa, inte för mig iallafall. En ny tjänst som inte alls tillfredsställde mina behov av variation och stimulans. Ett helt "nytt" hus som skulle fixas i ordning, en trädgård som skulle planeras, djur som skulle skötas, en familj som skulle älskas, det blev för mycket. Jag orkade inte.

Sommaren blev inte alls vad jag hade tänkt. Istället för att bara vila, umgås med familjen, träna med hundarna och pula i trädgården stressade vi runt, byggde, ordnade, påbörjade en massa projekt som vi inte fullföljde. Jag tog mig an att vara medryttare till en häst som inte hade ridits särskilt mycket, tänkte att det skulle ge en chans till avkoppling, till meditation i skogen och egentid. Allt blev bara ett enda stort dåligt samvete som drog och slet i mig vart jag än vände mig.

Sur och tvär och dålig sömn, arg och irriterad, trött och stressad, ingenting blev bra. Panikångesten som varit under kontroll kom tillbaks.

Med ångesten kom insikten att jag faktiskt inte vill orka allt.

Så jag lade om min arbetstid. Jag bestämde mig för att acceptera att vi inte kommer att måla om varken matrummet eller hallen i år. Jag krävde (ja, KRÄVDE) av C att alla hönsen skulle få gå ihop i vinter. Jag sålde undan några kaninhonor. Jag började köra hem och promenera med hundarna själv direkt efter jobbet istället för att hämta M på fritids först. Jag sade upp mig som medryttare.

Med hösten kom beslutet att vara lite bekväm ett tag. Att hinna med att läsa några böcker, ta lite tid varje dag till att bara sitta still och andas. Att beta av ett projekt i taget och låta det ta den tid det tar. Att pyssla eller spela spel med M varje dag efter middagen. Att uppmärksamma och bekräfta C mer, att kramas mer.

Det kommer att funka, har jag på känn.

Och om det inte gör det så kan jag alltid gå ut i ladan och gråta i pälsen på Lilla Hjärtat, för det mår jag alltid lite bättre av.

Grislycka och skolstart.

Jag hyperventilerar inför MacBooken. Två koppar kaffe i rask takt, ett snabbt överslag av allt som hänt sedan jag bloggade senast (måndag 10 juni) och jag ORKAR INTE BERÄTTA FÖR ER så jag skiter i att uppdatera och låtsas som om ni var med mig hela sommaren och redan vet allt så tar vi bara ett snabbt litet ointressant avsnitt så jag inte har ångest inför min dator längre.

Flugsmällan är min ständiga kompanjon den här varma ljuvliga sommaren. Jag lider av flugskräck, nej, flugäckel på gränsen till panik och jag tror att jag i genomsnitt ägnar 90 minuter om dagen åt att slå ihjäl flugor. Hundarna går efter mig och slickar i sig de små svarta spretbenta liken så jag slipper i alla fall att plocka upp dem.

I födelsedagspresent fick jag en massa bra och fina saker men allra mest efterlängtat två underbart vackra linderödsgrisar med genbanksintyg. De heter Steve och Ruth och äter ALLT och bökade upp allt gräset i sin 200 kvm hage på ca 45 minuter. Det har inte känts som om vi var en "riktig" gård sedan vi tog bort getterna, jag har saknat att ha stora djur. Nu är jag nöjd igen.

C har börjat jobba idag, efter tre extremt produktiva veckor tillsammans. Soldäck blev byggt, hönsen organiserades, vi hann med några små familjeutflykter till diverse högkostnadssommarland och vi hann rentav gå ut och äta middag ihop, bara han och jag, för första gången i vårt gemensamma liv. Galet. 

Jag och M är hemma en vecka till, sen börjar barnet skolan (också galet) och jag är hemma den första veckan ifall han behöver support i skolstarten. Med andra ord kommer jag att följa honom till skolbussen och sedan ligga i solen som ett kolli. Om det blir någon mer sol i år. 

Det är mulet och blåser idag. Jag ska gå ut och klippa ner grenar till alla kaninerna och eventuellt näta färdigt en hönsgård. Mellan sysslorna ska jag äta plommon tills jag får ont i magen.

Men snart vänder det väl?

Jag är fortfarande sjuk. Influensan övergick i magsjuka och nu orkar jag ingenting. Som tur är har jag världens bästa man som snabbt fattade att jag inte bara var dryg och lat, så C har skött hela skutan i två veckor nu. Han går ut med hundarna (för jag klarar inte mer än tre minuters kissrunda i trädgården) han tvättar, städar, lagar mat och sköter djuren utan att nånsin ge mig dåligt samvete. Under tiden hjälper jag till där jag orkar, fem minuter här och där, sen har jag hjärtklappning och måste lägga mig ner.

Och medan mina dagar rinner iväg i ingenting så växer allting så det knakar. Gässlingarna är enorma gäss nu. Ällingarna är nästan fullt befjädrade. Platthönan går med kycklingar som har fått änglavingar. Kattungarna stapplar runt på små skakiga ben och kaninungarna har lämnat boet.

Munkduvorna ruvade sina ägg och två små duvungar kläcktes, men tyvärr dog de igår. Jag vet inte varför vi har sån otur med duvorna. Borde kanske se över fodret, det måste vara nån brist.

Nästa måndag, om jag är pigg nog, ska jag köra till Glimåkra och hänga lite med den lokala biodlarföreningen. Vi har riktigt dåligt med frukt på träden, så C har hakat på mitt bi-tänk och tycker att vi nog ska ha en kupa i trädgården nästa säsong. Kul! Det ska bli mitt lilla projekt tänkte jag, något att pyssla med när jag får egentid.

För övrigt är det nog dags att bli blond igen nu. Det är ju sommar.

La Influenza, eller Emushka möter sin överman.

Jag är sjuk. Dödssjuk. Jag rosslar, väser och piper, stapplar runt som en zombie och gnäller oavbrutet. Jag stoppar i mig betydligt fler alvedon per dygn än den rekommenderade maxdosen och jag är fullt beredd att ta ännu fler OCH whiskey om läget skulle kräva det. Jag har inte duschat sedan i fredags, för sist jag gav mig på det svimmade jag nästan och fick lägga mig i soffan utan att ens orka klä på mig först och bara hoppas att hundarna inte skulle komma och gnaga på mitt kalla nakna lik innan C hann hem.

Jag är i och för sig sämst i hela världen på att bevara värdigheten under sjukdom, men det här är det värsta jag varit med om i mitt liv. Please shoot me, min munhåla smakar snor och jag luktar illa i håret och överallt annars.

Som om det inte vore illa nog att ha ont i hela kroppen inklusive huvudet, bihålorna och halsen och inte kunna andas genom näsan så har det dessutom varit 27 grader varmt här, vilket jag inte har fått njuta av.

Nej, nu blev jag ännu mer ledsen. Bäst att släppa loss en kavalkad av djurbäbisbilder så jag kan bli lite glad igen.

Så, nu känns det bättre.

Självklart hade vi massor planerat, som alltid när nån blir sjuk. I torsdags hade vi vårt första studiebesök på gården. 29 skolbarn, två lärare och en fritidspedagog kom och hälsade på hela förmiddagen och lärde sig om fjäderfä och kaniner. Det var klassen som C jobbar med som hade tjatat till sig en halvdag i paradiset, och det var tydligen mycket uppskattat på alla håll och kanter. M fick vara Cs lille hjälpare eftersom jag var helt useless, och han trivdes som fisken i vattnet. Skolbarnen fick kela med kaniner, klappa ällingar, titta på gäss och vissa fick rentav uppleva det unika i att ha en duva på huvudet. Tack för hjälpen med det, Pipen. 

Resten av dagen var C hemma med M, så de passade på att göra en massa kul saker ihop, som att åka till sjön med Deano och Cs kusin och bada. Jag snorade, gnällde och sov.

I helgen flyttade också svärmor ihop med sin (numera) sambo i ett sprillans nytt hus (som jag inte har sett eftersom jag är SJUK). C var borta och hjälpte till hela lördagen och kom hem med två lådor fulla med "skräp" som svärmor tänkt slänga. Slänga! Hur kan man vilja slänga såna här underbara, unika skönheter: 

För att inte nämna såna här oumbärliga böcker:

Självklart fick de, samt många andra underskattade föremål, nya hem hos oss. 

Tydligen har det likväl varit en alldeles för lugn helg för herr C, som igår kväll kom fram till att vi hade vardagsrummet och matrummet på helt fel ställen och att de omedelbart måste byta plats med varandra. Sagt och (nästan) gjort, möbler bars och släpades (av C) och små pryttlar flyttades och hela händer pekades (av mig) och nu har vi vardagsrum där matrummet var och vice versa. Eller, vi har ett vardagsrum och inget matrum för C orkade inte göra färdigt, så matrummet är ett pågående projekt ett par dagar till. Bilder följder, för det blir nog rätt fint.

Nej, nu är jag utmattad. Det var jobbigare än jag trott att blogga midst sjukdom. Måste omedelbart vila och titta på Judge Judy. 

Anger management-mamman & katt-lattemamman.

Gotlandskaninhonan Hjärdhems Jessica har igår nedkommit med minst sju bäbisar. Hon visade väldigt tydligt att hon inte ville att vi skulle pilla på dem, så jag bad C bära iväg henne lite så jag bara kunde kolla så där inte var några döingar. Allt verkade bra, varmt och mjukt och kravligt i bolådan precis som det ska vara.

Det är Pansar som är pappa till kullen, så Jessica är en ensamstående mamma med änkepension. Ungarna kommer INTE att säljas, de är vikta som köttkaniner allihop redan nu med tanke på Pansars aggressivitetsproblem. Lite issues där. Det hindrar dem dock inte från att vara fruktansvärt söta. Och troligtvis fruktansvärt goda.

Silkeshönan som ligger på CCL-ägg har två kyllingar under sig nu. Skitsöta, verkar pigga och friska. Hon ligger och snackar och snackar och snackar med dem, det är så fint att se. Jag ska gå ut och göra rent till henne alldeles snart, men innan dess måste jag storstäda köket och det tänker jag först göra allt jag kan för att skjuta upp.

En av kattungarna har öppnat ögonen. Det är den tjockaste i kullen, vet inte om det finns något sammanhang där. Katten lägger upp mammalivet rätt fint, om hon inte ligger och boppar bäbisarna i lådan så ligger hon i solen och jäser. Det kan hon väl få göra, men nu har vi för första gången med egna ögon sett möss i ladan, så jag får nog ta ett snack med henne om hur lång föräldraledighet hon tänkte ta egentligen.

På tal om föräldraledighet så är barnet sjukt igen. Förkyld, ont i halsen och feber. Visst tycker jag synd om honom, men det är faktiskt ljuvligt att ha ett litet trött barn som bara vill ligga i soffan som omväxling till hans vanliga life in the fast lane.

En tjock katt blir smal och en platt höna förblir platt.

Naturens eviga kretslopp går inte obemärkt förbi ens på Fjädergården. Ena minuten dör det en massa kaniner, nästa minut föds det en massa katter. Stallkatten Maja/Dolly/Lisa/Skrillan/Kattafan var jättetjock i ungefär ett halvår (kändes det som) och nedkom i lördags eftermiddag med fem små kattungar i en låda mitt i hönshuset. Jag fick agera barnmorska (jag är ju faktiskt extremt erfaren i och med att jag har fött ett helt barn själv samt assisterat vid en kattfödsel 2002) och C fick agera fotograf. Första bäbisens födsel filmade han och den filmsnutten kommer att visas för samtliga gårdens gäster under de närmaste åren vare sig de hemskt gärna vill se den eller inte.

Fem ungar ploppade som sagt ut i hyfsat rask takt, allt gick bra förutom att bäbis nr 2, en helsvart krake, såg lite märklig ut. Ett stort kantigt Frankensteinhuvud hade den och ville inte ta spenen. Hmm tänkte jag.
Morgonen därpå var den lille kraken död men hade ersatts av en liten rödvit lillebrorsa som Katten hade fött fram i all ensamhet (eller utan mig i vart fall) under natten. Söndag eftermiddag kom den siste, unge nr 7, som tyvärr var dödfödd. Allt som allt sju ungar alltså, av vilka fem lever och frodas. Små tjocka magar tyder på en mamma som gör det hon ska och som själv verkar må finemang.



Små små fötter och runda magar. <3

Jag är helt såld på de små liven och sitter mest på loftet och lyssnar på deras små små andetag och pillar på deras små små pälsiga kroppar. Katten är rätt cool och låter oss pilla så mycket vi vill fast blir lite irriterad om vi går och väcker dem när hon precis skulle gå ut och få lite välförtjänt egentid. C har gått med på att vi kan behålla en unge, men nu är problemet att jag och M inte är överens om vilken unge som ska bo kvar. M vill ha den lille sköldpaddsfärgade som ser ut precis som Katten, jag vill behålla en röd hona (det finns två röda honor i kullen, hur häftigt som helst!) så tyvärr för C verkar det som att vi kommer att ha tre stallkatter i höst. 

För övrigt så har vi beräknat kläck av de sex CCL-äggen som silkeshönan ligger på idag. Ska bli intressant att se om hon har lyckats bättre än den stora kläckaren, som också fick sex ägg. Silkeshönan har ruvat stenhårt i tre veckor och har fått handmatas i redet för att inte tyna bort helt.Väldigt, väldigt samvetsgrann ruverska, den.

Den lilla kläckaren bebos fortfarande av tre löpanksägg som borde kläckts igår, hoppet är dock inte ute eftersom äggen hoppar åt alla håll. Hålslag borde komma idag. Dessutom väntar vi kaninbäbisar idag, om nu Jessica verkligen är dräktig och inte bara lite tjock. Hon har blivit extremt trevlig och klappvänlig på sista taget, och i min erfarenhet är kaninhonor på allra trevligast humör när de ska föda inom kort, så jag håller tummarna för små nakna pluttar i bolådan innan kvällen. Känns som om det var alldeles för längesen vi hade små blinda snoppar krälandes i höet.

På lördag är det marknad i Högsma. Vi ska dit och "titta". Jag är sugen på en iller faktiskt.

Inlägg i vilket Emma filosoferar lite och sörjer döingarna.

Dessa grabbarna har lämnat oss under ledsamma omständigheter under de senaste veckorna. Sorgligt.

Ibland är det fruktansvärt när ett djur dör, ibland är det en lättnad att ett sjukt djur får slippa lida, och ibland är det bara en del av vardagen. Naturen och dess gång får mig ofta att tänka att människan nog varken är ond eller god i sig själv, heller. Vi är bara ännu en del av naturen, som ibland är sanslöst vacker och ibland ohyggligt grym. Precis som människor.

"Sumo". F.d. lägenhetskanin, ras & ålder okänd. Kom till oss från Lilla Bondgården.

 Somnade in en natt och vaknade aldrig igen.

"Snarrarps Hero". Gotlandskanin, knappt ett år, vår lysande stjärna till blivande avelshane.

Hann dessvärre inte para honom. Attackerades av Pansar, blev svårt skadad, fick avlivas.

"Pansar". Fransk vädur, ca ett år gammal. Fick nån form av psykbryt och tuggade av Hero halva ansiktet. Avlivad eftersom han uppenbarligen inte hade ett lynne som dög att avlas på.

"Gnagis". Näbbmus, ålder okänd. Hittad död på grusvägen till dungen.

Dödsorsak okänd, möjligtvis hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Eller katt.

Bajsbakterier på hunden och andra problem.

Det var E.coli dingon hade i tassen. E.coli! Vansinne! "Någon" som har grävt i gödselstacken kanske..?
Jaja. Han mår bättre nu iallafall, tassen luktar inte död och förruttnelse längre så antibiotikan har gjort sitt. Vi har minst en vecka till med bandage och tratt framför oss, sedan blir det bandagefritt inomhus men sko på tassen ute och inget springande, bara sansade koppelpromenader i lugn takt tills klon har vuxit ut igen. Deano lider, men han tar det som en man. Eller hund. Jag lider också, jag vill ha tillbaks mitt vandringssällskap och min jobbiga kompis i ladan.

Bajsbakteriebullterrier.

Jag har kommit fram till att jag vill satsa på matäggshönsen. Jag vill ha en bra, rejäl grupp med värphöns som lägger ägg i lite roliga färger. Därmed har vi kläckt upp lite isbar och araucana, tyvärr var kläcken lite katastrofala och resulterade bara i två levande araucanakycklingar och två levande isbarbäbisar, men det är ju bättre än ingenting.

Isbar i bakgrunden, wyandotte i förgrunden. En av dem bajsade på duken.

Jag har också beställt CCL-ägg och häromdagen körde vi på spontanvisit till en liten söt farbror som bor runt knuten här och som har isbar och maraner. Vi kom hem från honom med fem enorma, formidabla isbardamer och tre lika enastående maraner samt en ursöt liten vitbrun löpanka. Henne fick vi frakta hem i två ICA-kassar eftersom farbrorns lådor tog slut, men det gick det med!

Formidabla madamer.

Den lilla löpankan som INTE ska heta Anki. 

Sen hade vi lite otur med tupparna. Vi upptäckte att silkestupparna hade jättefula kalkben (jäkla benbefjädring, jag hade helt enkelt missat det, men som tur var har de ju iallafall gått i en egen avelsbur så det spred sig åtminstone inte) och vi valde att ta bort dem. Dessutom blev Leffe, sabelpoottuppen i matäggsgruppen, krasslig och jag är LIVRÄDD för förkylda höns så han fick också vandra vidare.

Alltså var Skuggan plötsligt ensam tupp i matäggsgruppen. Aj aj. Vi chansade lite, ringde till Lilla Bondgården i Knislinge och fick napp på en supertjusig blommeblandningstupp som vi hämtade hem igår. Han fick heta Hjalmar och får gå i karantän med isbar- och maranmatronorna i nån vecka och det verkar han (och de) rätt nöjd med.

Hjalmar. Så jäkla snygg.

Duvorna har det bara varit besvär med denna säsongen. De sög på att ta hand om sina bäbisar, och i ärlighetens namn har jag haft lite dåligt samvete för dem, jag har nog försummat dem lite. Så jag beslutade mig för att gallra ut lite och sålde alla brevduvorna samt blandisarna till en kille i Småland. Kvar har jag Pipen såklart och påfågelduvorna. Men vid närmare eftertanke så tänker jag mig att de engelska påfågelduvorna också ska få flytta, och bara Indira & Mahatma samt Pipen såklart ska bo kvar. Då kan jag satsa på att ta fram fina avkommor av de indiska påfågelduvorna i lite mindre skala, det kan bli rätt kul.

Mahatma & Pipskrället.

Förresten så är katten nog på smällen. Ljuvligt ska det bli med små kattungar på gården.

Ledsen voffsing.

Den livsfarliga kamphunden även kallad dingon hoppade i glädjeyra utför trappan ut på gårdsplan för att hälsa på Cs pappa och slog sönder en klo på vänster framtass. Det var på söndagen.

På torsdagen ringde jag djurkliniken eftersom klon fortfarande blödde så fort vi varit ute och Deano slickade på tassen nonstop. På fredagen åkte vi in med honom för att veterinären skulle titta på den och eventuellt klippa ner klon.

Det slutade med tre timmar i väntrummet, en nersövd Deano och ett bortopererat kloskal. Stackars dingon skickades hem med smärtstillande tabletter, bandage om tassen och en tratt på huvudet. De följande fyra dagarna hade vi en väldigt ledsen och trött hund som bara precis kunde tänka sig att gå ut i trädgården och bajsa och kissa tre gånger om dagen. Ingen studsvovve, ingen glädje, bara en sur gammal hundfarbror som ville vara i fred och sova.

Bandaget skulle bytas varje dag. Det gick bra första gången, sen blev det värre och värre, Deano ylade och morrade och for åt alla håll och sista försöket (i måndags) slutade med att han bet mig i handen i ren panik. Ringde veterinären, fick tid på tisdag eftermiddag.

I tisdags slutade C tidigt och körde för att hämta hunden, barnet och sist mig innan vi skulle till kliniken. Han kom hem, öppnade dörren och möttes av en stank utan dess like. När de hämtade mig luktade det förruttnelse i hela bilen. Deanos tass var väldigt uppenbarligen väldigt infekterad.

In till kliniken, veterinären försökte ta av bandaget för att titta. Trots munkorg och att både jag och C höll fast Deano slutade det med att vet sövde honom, det gick inte ens att få av förbandet annars.

Vidrigt, vidrigt, vidrigt, hela pulpan var bara en mosad, varig, illaluktande böld. Tassen fick rengöras riktigt grundligt medan Deano var knockad, på med antibiotisk salva och nytt bandage, och sedan skickades vi hem med ännu starkare smärtstillande och en kur antibiotika.

Sedan dess har det sett lite mer uppåt ut. En enorm skillnad märktes redan dagen efter, tassen luktar inte illa, Deano är lite glad igen och försöker springa och hoppa på sina tre friska ben. Igår attackerade han mig med stora äckliga pussar när jag kom hem, det var rätt fint. Det gick bra att byta förbandet igår också. Vi fick ha munkorg på för säkerhets skull och massa leversnittar till hands, men jag fick bytt det och det kändes väldigt skönt.

Allt som allt är jag väldigt glad att vi har försäkring på hundarna, och att vi har en blygsam men tillräcklig ekonomisk buffert som kan länsas vid sådana här händelser. Det hade varit fruktansvärt att sitta i väntrummet och inte veta vart jag skulle ta pengarna ifrån för att betala behandlingen. Som det är nu var det inga problem att ligga ute med cash tills försäkringspengarna kommit in, och underbara älskade Folksam löste den frågan på ett enda telefonsamtal.

Och ärligt talat, även om jag inte haft försäkring så hade jag inte gråtit en halv tår över de pengarna. Min livsfarliga människoätande vildsinta pitbull är värd vartenda öre. :)

And now for something completely different.

De senaste veckorna i korthet:

Jag önskade mig en get på Fejjan. Fyra dagar senare lånade vi ett släp och körde till Tomelilla för att hämta getdamerna Elsa och Greta. De är ljuvliga, väldigt sällskapliga och rymmer hela hela hela tiden hur mycket man än låser in dem. Jag älskar dem. De gillar däremot inte kaniner, Bullet har lärt sig att hålla sig undan annars får hon horn i gumpen. 

Hundarna tyckte att det var jättespännande att vi hade skaffat lite vilt som de kunde jaga. Så jag har ett jättestort blåmärke som täcker hela högerbenet från tillfället när Deano och getterna skulle träffas för första gången. Det gick sådär och slutade med att jag fick glidtackla Deano och ligga på honom och vråla "NEJ DEANO SLÄPP" i ungefär en halvtimme innan han gick med på att släppa taget om Gretas nacke. Men de vänjer sig vid varann...

Påfågelduvorna Brun och Nemo övergav sin lilla unge efter en vecka. Han fick heta Pipen och följde med mig till jobbet varje dag i en vecka eftersom han skulle matas var tredje timme. 

En vecka senare var Pipen så här snygg. Det tog hårt arbete från adoptivmammans (alltså min) sida, många äggulor och mycket A-fil, otaliga nerbajsade outfits och väldigt mycket skrikande från unge herrn, men WE DID IT. 

Tydligen suger ALLA mina duvor på att ta hand om sin avkomma. Som mest hade vi fem ungar inne som skulle handmatas, men två av dem fick vi ta bort, de hade aldrig en chans. Alldeles för små och alldeles för medtagna. De två största äter själva nu och ska flytta ut till duvslaget nästa vecka när plusgrader har utlovats. Pipen kommer nog aldrig att flytta ut i duvslaget igen. Han trivs liksom i köket..

Fluffy och Dumbo fick bäbisar. Sin vana trogen är Dumbo en fruktansvärd mamma och två av hennes ungar har dött. Fluffy å andra sidan är extrem åt motsatta hållet. Hon har tömt hela buren på strö och hö och har asat in rubbet i bolådan som är så fullproppad att ingen av oss förstår hur hon tar sig in och ut.

Stallkatten Skrillex försvann och var borta i en hel vecka. Jag och Deano gick ut och letade efter henne, jag hade hemska visioner om hur vi skulle hitta hennes tappra lilla överkörda/rävätna kropp i ett dike men det gjorde vi aldrig. En kväll när jag och C var i ladan och byggde avelsburar hörde vi plötsligt ett litet irriterat "mjau" och Skrillan var hemma igen. Åh lyckan. Nu har hon bestämt att hon ska bo i kycklingmodern med kycklingarna för att det är så skönt med värmelampa. Så länge hon inte äter upp mina sabelpootbäbisar är jag helt ok med det. 

Le Weekend.

I torsdags fick jag ett telefonsamtal från en ynklig C, som egentligen skulle tagit bussen hem från jobbet. Han ville bli hämtad. Dålig i magen, sa han. Ajajajaj.

I ilfart körde jag till älsklingens räddning, och såg framför mig hur han skulle sitta och kräkas i en gammal happy meal-kartong hela vägen hem och sen skulle vi ha vår-kräksjukan hela familjen i tre veckor, men så blev inte fallet. C har Crohns sjukdom, vilket gör att han ibland har JÄTTEONT i magen, och det var det det var den här gången. Stackars plutt, han var askgrå i ansiktet när jag plockade upp honom.

Typiskt nog var ju detta dessutom helgen med stort h; lördagen var hämtdag för både araucanaägg och sabelpootar. Det såg lite hotat ut ett tag, men på lördag morgon var magontet i alla fall hanterbart och vi kom fram till att om jag körde och C fick sitta och vila i bilen hela vägen så skulle det nog gå bra.

Det gjorde det också. Första stoppet var strax utanför Hörby där vi hämtade ett gäng ljuvliga små blekblå ägg som i skrivande stund ligger i kläckaren och jäser. Flickan som sålde äggen hade dessutom en bur full med sussexkycklingar som var en knapp vecka gamla och helt bedårande. Jag fattar fortfarande inte hur vi kom därifrån utan några.

Kläckare med framtida araucanakycklingar.

Nästa stopp var i Anderslöv, efter en liten sejour på Pema Lågprisvaruhus i Korsholm (OH MY GOD det är fruktansvärt) där vi spenderade exakt fyra väldigt besvikna minuter. Mindre besvikna blev vi däremot hos Robban som hade superfina sabelpootar som jag länsade hönshuset på. Två isabellhönor, en svartvit porslin tupp med tillhörande höna och en guldsvart höna knödde vi in i transportburen. Kvar lämnade vi tre av tonårsmaranerna. De får det nog bra där, Robban verkade genuint förälskad i sina höns och det tycker jag är ett bra drag hos folk.

Hem igen, in med sabelpootarna i lilla hönshuset, Putte blev överlycklig och började ragga på hönorna omedelbart (äktenskapet är i högsta grad konsumerat redan, om man säger så).

En av Puttes nya fruar.

För att få plats med sabelpootarna så har vi fått flytta runt i hönshusen en gång till; dvärgbrahmorna fick flytta tillbaks till stora hönshuset (knastarna lade ändå inga ägg), och tonårsmaranerna följde med dem. Kvar i lilla hönshuset är alltså sabelpootarna och påfågelduvorna Indira och Mahatma som har producerat ett enda ägg som de benhårt vägrar ruva. 

Idag var det dags för storstäd av alla kaninburarna och stora hönshuset, och som tur var har vädret varit helt enkelt strålande så inga fjäderfän var kvar inne i vägen för oss. De hade fullt upp med att sandbada, vattenbada och leta insekter.

Pastafrossa i solskenet.

Brahmafrossa i samma solsken.

Vi passade på att slänga ut ett par av kaninerna också, och de verkade uppskatta chansen att få sträcka på de lurviga. Jag tror nästan att Bullet jublade av lycka. 

"Wiiiihooooo" jublar hon. Inombords.

Efter allt städande byggde vi en temporär utegård till lilla hönshuset så sabelpootarna fick komma ut en sväng också. Avslutningsvis tog vi en långpromenad i snigelfart med hundarna och barnet till en av våra favoritplatser, en liten samling granar som vi kallar för "Dungen". Vid Dungen finns en massa spår efter vilda djur, gryt och rådjursbajs och ben. C hittade två rådjurshorn som han blev helt överlycklig över, han släpade med dem hem och tänker montera dem i ladan och hänga verktyg på dem. Vi såg ett rådjur också, bara några meter ifrån oss for den iväg som ett skott ur ett buskage. En vit gump blinkade till och sen var den borta. Som tur var hade vi Loffe i koppel, annars hade vi aldrig sett honom igen. Deano å andra sidan verkar inte ha nån jaktinstinkt alls. Han är fullt nöjd med att leta efter räliga likdelar av oidentifierbara djur som han sen stolt kan komma bärandes på. 

Förresten så ordnade vi lite tillökning i voljären också, nymfparakiten Lisa fick en make, en riktigt stilig parakitkille som M har döpt till "Hobbit". De verkar gilla varann, så har vi tur blir det kanske parakitbäbisar också.

Blixten, Sally och Lisa i sin nya voljär.

Fulsöta dunbollar!

Våra alldeles första alldeles hemmaruvade duvungar föddes idag (eller kanske igår eller i förrgår..)!

Åååh så fula! Åååh så söta!

Mamma är en blå duva av okänd härkomst, förmodligen nån typ av tumlare eller kanske brevduva. Pappa är Crassus, en stilig brun/vit engelsk påfågelduva som har varit oerhört duktig på att hjälpa till att ruva. Ska bli mycket intressant att se hur dessa små fjösar ser ut när de blir stora! 

Fler duvbäbisar blir det, i ett annat rede låg en liten krabat och höll precis på att kämpa sig ur sitt skal. Hans syskon hade inte börjat kläckas än. Sammanlagt kan det bli sex bäbisar nu inom de närmsta dagarna, om alla kläcks och klarar sig. 

Dessutom hittade jag ett ägg hos Mahatma och Indira i morse, så förhoppningsvis har vi rena indiska påfågelduvbäbisar på jäsning också! Mahatma och Indira har fått flytta ut i det lilla hönshuset (korvvagnen) just för att jag ska veta att de inte spär ut sitt rasrena blod... De har fått sällskap därute av Skuggan, den silversvartbandade dvärgbrahmatuppen, och hans tjejer Kakan och Kexet, samt tretton tonårsmaraner och två tonårsnewhampshires.

Men redan innan duvorna började föröka sig så hade vi ju laddat Cs kläckare med maranägg. Och på Cs födelsedag (tajmingen!) kläcktes en liten pluttig marankyckling. Dagen därpå kom en till. Fler blev det inte, men dessa två var så välkomna så och bor nu i en liten kartong under en värmelampa i köket. Har INTE hjärta att slänga ut dem i ladan! 

Maranbäbisar, en respektive två dagar gamla.

Vi har byggt färdigt det enorma voljärprojektet nu. Eller, jag säger "vi", det är faktiskt mest C som har byggt (även om jag i vanlig ordning var hjärnan bakom bygget...;D...) med viss hjälp av sin kusin. Fast allra mest hjälp fick han från ett mycket oväntat håll:

En liten "hjälpreda" som mest ville klättra och jaga efter skruvar.

Så här bra blev resultatet av Cs slit (och kattens): 

Lite mörk bild. Ni får nöja er med den.

Nu ska nymfen Lisa och hennes make (som ska införskaffas) samt undulaterna Blixten och Sally flytta in. Nymferna får också en holk, den syns bara inte på bilden. Voljären är ENORM så det var svårt att få med hela på en bild. 

Vi ska ha in lite grönt också, granris och några krukor med växter, ett sandbad och ett vattenbad samt små hus och gömmen till vaktlarna som sedan ska få bli sambos med de övriga invånarna. 

Deano har satt skräck i både katter och höns med sina ystra och klumpiga försök till "lek" (han vill leka att han jagar en katt eller en höna och så vill han att katten eller hönan ska leka att hon försöker komma undan och sen vill han leka att han fångar henne och att hon typ...dör). I början var det absolut omöjligt att ha med honom i ladan eller i hönshagen, men nu börjar han faktiskt fatta hur han ska bete sig, i alla fall stundvis. Han är en himla trevlig hund när han inte försöker döda mina höns och jag är väldigt glad över att vi hittade honom. 

Hello stranger.

Jag är visst dålig på att ta mig tid till att uppdatera bloggen. Förlåt, kära läsare (alla två) för att jag negligerar er. Det är inte lätt när man lever mitt lilla liv, varenda minut av dagen är på något sätt redan bokad av barn och man och jobb och djur, och när det väl kommer till EGENTID (dvs kvarten efter sängläggandet innan jag somnar) så varvar jag faktiskt hellre ner med en episod av Judge Judy. Sorry!

Men idag är jag lite krasslig och därmed hemma själv, så idag ska här skrivas.

Till att börja med, låt mig presentera vår alldeles nya fina kompis, Deano:

Deano har bott hos oss i knappt tre veckor och har redan gjort ett enormt intryck på hela lilla familjen. Han har haft en lite brokig uppväxt och vi är hans tredje hem i hans knappt treåriga liv, så nu får han minsann bo här tills han går vidare till hundlivet efter detta. 

Deano är hälften amstaff, hälften rottweiler vilket innebär att han lägger ca tolv timmar om dygnet på att leta efter saker han kan äta och de andra tolv på att leta efter nån som kan övertalas att klia honom. Emellanåt hittar han också en liten stund att lägga på Loffe, närmare bestämt på att försöka lära Loffe att leka som en hund (Loffe kan inte leka med hundar) fast det går sådär och slutar oftast med att Loffe gråter under soffan. Det blir lite bättre för varje dag dock. Deano har nästan lärt Loffe att jaga pinnar, så vi är på rätt väg. 

Men ni trodde väl inte att det var den enda tillökningen som skett? Oh no. Samma dag som vi hämtade Deano i Skivarp så var vi också en sväng i Röstånga hos en ung kille som heter Oskar som har en helt fenomenal hönsuppfödning. Han hade kläckt fram ett gäng gökfärgade maraner åt mig, och när vi ändå var där knep vi ett par newhampshirekycklingar också. Så nu är värmelampan igång och en av kaninburarna är full av pipande småliv. Vi hade dem i källaren den första veckan, men lukten (ÅÅÅÅH LUKTEN!) av kycklingar är bara för vidrig, så de åkte ut i ladan. Det har gått bra, alla tretton lever och frodas och växer och äter ofantliga mängder kycklingstart.

En liten maran.

Utöver detta så har C fått en kläckare i tidig födelsedagspresent av mig, så det ligger sju maranägg i den och surrar med beräknad kläckning den 20 februari. Därefter ska den förhoppningsvis laddas med ankägg och sedan med dvärgbrahma och sedan hoppas jag att jag får tillgång till den så jag kan kläcka upp lite sabelpootar och dvärgfönixar. För jag gillar fancy höns, så det så.

På tal om ägg så har mina vansinniga duvor startat säsongen lite väl tidigt. Åtta duvägg har vi på gång. Så voljären som ska stå i uterummet måste bli färdig i helgen, jag funderar på att flytta in ett häckpar när jag har lyst äggen (och bara behålla två ägg, alltså) och låta dem ha bäbisarna där istället så det inte blir så himla kallt för dem. Sedan ska voljären bli hem till ett gäng vaktlar samt nymfparakiten Lisa och hennes nya kille. Jag ser fram emot kvällar i uterummet i sommar, med parakiternas skrikande och vaktlarnas knorrande kan man ju aldrig känna sig ensam där ute...

Sen får det kanske räcka med projekt? Det pratades om att det kanske skulle flytta hit ett par getter också, men vi får väl se hur det artar sig med det. Finns det hjärterum så finns det väl get-rum antar jag. :)

Gröna ägg och kreativitet.

Vi har fått vårt första gröna ägg! En av de ljuvliga små beskäggade faverolle/isbardamerna har börjat värpa, och varannan dag levererar hon ett pyttelitet mossgrönt ägg. Nu väntar jag på att maranäggen som ligger i en kläckare i Röstånga och gonar sig ska kläckas, sen ska jag hämta dem och börja leta araucanabäbisar och sedan börjar projekt "inte-pyttesmå-höns-som-lägger-olikfärgade-ägg"! Det är mitt plåster-på-såren-projekt som tröst för det misslyckade sabelpootprojektet.

Ett av mina andra projekt denna vinter har varit Projekt Störst Bäst & Vackrast Pepparkakshus som gick så här bra:

Tadaaaaa! 

Pepparkaksborgen extraordinaire tog tre hela kvällar, fyra paket papperkaksdeg, alla limstiften till limpistolen samt två ägg och ett helt paket florsocker. Skitkul. Jag stod för ritningen och utförandet, C limmade och gjorde underlaget (en fjärdedels flyttkartong och färgat papper) och M tillverkade ca 200 kanonkulor av pepparkaksdeg. Man måste ju kunna försvara sin borg. 

Annat som framställts i detta kreativa hushåll: familjeporträtt. 

 Till vänster ser ni mig, komplett med armband, halsband och örhängen samt en stor rumpa. I mitten ser ni pappa C med ball hållning och häftig lugg. Längst till höger står konstnären M själv, liten och glad med vildvuxet hår. Notera mina ögonfransar: uppenbarligen hade jag hunnit/orkat sminka mig den dagen...