Duvor på vift.

I mitt stilla sinne hade jag på sistone börjat tänka att det var dags att låta duvorna slippa voljären och få flyga fritt, men jag var liiite orolig att smaken av frihet skulle berusa dem och leda till duvor on the run forever. Med andra ord, jag tvekade. Det hade jag inte behövt göra, har det visat sig.

I vanlig ordning tog våra befjädrade vänner saken i egna händer (vingar) och när vi kom hem från jobb osv i onsdags satt ALLA åtta duvorna i eller under äppelträdet och såg jävligt nöjda ut. Skitduvor. Av okänd anledning hade voljärens ena sida släppt från regeln längst ner med ett stort hål i sidan till följd. Todos las palomas plus tre vaktlar hade gripit tillfället i kragen och sjappat.

Jaha. Vad gör man då? Jo, man sliter fram sin iPhone och fotar duvjävlarna ifall det skulle vara sista gången man ser dem, ställer öppet taket till duvslaget med en bräda samt jagar vaktlar helt förgäves.

Alla duvorna återvände till duvslaget när mörkret föll. Eller, alla duvorna FÖRSÖKTE återvända till duvslaget, det där med precisionsflygning är tydligen mer komplext än man tror, så jag fick lyfta in tre av dem, men tanken var helt på rätt köl.

Torsdag, fredag och idag har jag öppnat voljären på morgonen och de har fnattat runt i trädgården hela dagarna för att sen sitta som ljus på sina sovpinnar framåt kvällen. Fantastiskt. Det känns väldigt bra att de slipper vara instängda, och det är en enastående upplevelse att stå i trädgården med tumlarna vinande runt öronen och påfågelduvorna vinande runt typ knäna...de är lite tunga i gumpen, men de försöker iallafall.

"Kommer du hit ofta eller?"

Mahatma och Indira kollar läget på åkern.

Indira på rymmen.

Lycka är att ha nöjda höns.

Det finns ett alldeles särskilt fenomen som både jag och C sätter väldigt högt på våra favoritsysselsättningslistor, och det är att åka på djurmarknad. M är något mindre road av det men kan oftast tänka sig att haka på ändå så länge det finns karuseller och ballonger.

Så här framåt hösten är det lite ont om djurmarknader, men då vänder man sin hoppfulla blick åt Hörby till, närmare bestämt åt Frank's Zoofor till och voilá är man glad igen. Frank's djurmarknad hålls två gånger om året, en gång på våren och en på hösten, och vi premiärade där i helgen som gick.

Med alla blommehönsen borta (de sista packades i en flyttlåda och fick åka med till Frank's, mer om det strax) kände vi att det skulle bli både tomt och kallt i hönshuset i vinter, så jag & C var rörande överens om att fler värphöns skulle införskaffas. Dessutom hade jag lyckats förhandla mig till att få byta de sista blommorna mot en gulsvartporslin sabelpoottupp och en isabell sabelpoothöna, så vi visste att vi skulle komma hem med ett litet gäng "hyn" i allafall.

Sagt och gjort, med oss hem hade vi sex lohmann/derco-blandningar, en enorm plymouth rock-höna som M köpt för sina alldeles egna pengar och döpt till "Tunnan", de två ovan nämnda sabelpootarna samt en högst oväntad bonus i form av en superstilig isabell sabelpoottupp som C hittade lite halvt gömd under andra, mindre snygga tuppar. Jag köpte honom av en hemskt söt tösabit på typ tio år som ville ha "sjutti eller hundra kronor" för honom. Hon fick en hundring för jag suger på affärer.

De sprillans nya sabelpootarna.

Hem med bilen full av höns, in med hönsen i kycklinghagen som ställts in i hönshuset, släppte ihop dem med gamla gänget redan första natten och det har gått hur bra som helst. De nya värphybriderna är såååå trevliga och har till och med charmat våra sura gamla leghorn, de sitter allihopa på samma pinne på natten och myser ihop sig i en luddig höns-hög under buskarna när det är dags att sova middag. De tre sabelpootarna fann varann omedelbart och är en lycklig liten pytteflock som far runt i hundrafemti och gömmer sig under hönshuset när hunden kommer för nära och stora vackra Tunnan kan man klappa som en katt eller annan klappvänlig individ. Hon är ljuvlig, bästa hönan jag träffat hittills och vacker som en hel dag i sin tvärrandighet.

Snälla vackra Tunnan.

Allt är med andra ord bra hos utomhusdjuren för tillfället. Hönsen har det bra, Dixie är helnöjd med sina nya brudar och det är härligt att se honom lycklig. Duvorna har det hur bekvämt som helst och likaså vaktlarna, förutom att duvjävlarna äter upp alla vakteläggen innan vi hinner lägga tassarna på dem. Det kommer de att få lägga av med snart, annars får jag issues med dem.  Kaninungarna växer så det knakar och har börjat få vänja sig vid kloklippning och andra tråkigheter.

Dixie, Dolly & Diva hoppas att nån ska komma ut köksingången med godis.

Jag har andra nyheter också, lite mindre trevliga gällande en stackars nymfkakadua som flyttade in häromdagen, och väldigt väldigt trevliga som jag kan berätta mer om imorrn när det är lite mer exakt bestämt, men de kommer i egna inlägg. Coming soon to a blog near you, typ.

Vänster: lohmann/dercoägg, mitten: silkeshönsägg,
höger: den lilla arga svarta hönans ägg.