Vinterhälsningar från hela lilla gänget på landet.
måndag 24 december 2012
tisdag 18 december 2012
Det nya livet.
Vi har flyttat nu.
I skrivande stund sitter jag i mitt lilla mysiga kök som jag äger heeelt själv (ok, 50-50 med C, men en kvinna kan väl få överdriva) och tittar ut genom köksfönstret på ett blaskigt gråbrunt Skånelandskap.
Innan helgen hade vi -22, nu är det +2 och den dryga halvmetern snö som gjorde omgivningarna så vackra men ack så hala är nästan helt borta.
Den sista tiden har varit lite dryg. Dagen innan flytten fick vi besök av en mårdfamilj (eller iller, eller mink) som "befriade" oss från sammanlagt tolv höns, inklusive alla mina sabelpootar och arga hönans småkycklingar och överlevarankan Dixie och en av hans tjejer, Dolly. Dessutom tog de en av kaninerna, den supervackra rexhonan Strumpan. Det kändes riktigt, riktigt tungt, särskilt att Dixie försvann, och sabelpootarna som var mina alldeles särskilda små älsklingar; de enda av hönsen som vuxit upp inomhus under värmelampa och som var så tama att det nästan var lite jobbigt. Det tog mig ett par veckor att kunna vistas några längre perioder bland fjäderfäna efter det, jag såg bara tomrummen efter dem som saknades och det kändes inte alls värt det att hålla höns och ankor längre.
Ovanpå det dog en av mina duvor, förmodligen blev han alldeles för stressad av flytten, och hans maka sörjer honom och känns jätteensam.
Som om det inte var nog blev Adolf, världens bästa kanin, sjuk. Han verkade lite hängig en dag, blev sämre och sämre, magrade något fruktansvärt och till slut kunde han inte röra bakbenen så då fick vi fatta det jobbiga beslutet att ta bort honom. Det enda som tröstar i de här situationerna är att vi i alla fall låter våra djur som måste avlivas somna in hemma, deras sista stund är en stund av kel och kärlek, sedan slår yxan till innan de hinner fatta vad som ska hända. Samma med Adolf, jag fick en stund att klappa och pussa honom, sedan bar C ut honom på gården och gjorde det som måste göras. Nu sover han sin sista sömn under en av björkarna.
Men inte är det väl bara gnäll och gråt i vårt nya hem? Åh nej.
Till ljuspunkterna hör först och främst att vi faktiskt är helt kära i vårt nya lilla hus! Om än något mindre än det förra huset så är det betydligt bättre planerat, med en stor fin tvättstuga i källaren, flera förråd (bl a matkällare) och en verkstad där C kan hålla på med sina projekt istället för i köket som förr. Sovrummen är små men mysiga, Ms sovrum har snedtak och i vårt sovrum finns en klädkammare. Det är ett varmt, ombonat litet hem, vi känner oss välkomna här och jag kan inte fatta nu att vi nånsin bott någon annanstans.
Dessutom har djuren det mycket bättre här. Hönsen och ankorna har flyttat in i det som tidigare varit ett husvagnsgarage. Där har de rejäla ytor att gå och skrota på inomhus och en utegård på 200 kvm (som inte använts så mycket eftersom hönsen är rädda för snö).
Kaninerna bor i ena halvan av ladan och verkar trivas bra, tanken är såklart att de ska flytta ut igen till våren. Tills dess är det hemskt skönt att inte behöva vada ut i snön för att tina vatten åt dem klockan sex på morgonen. De har också fått sällskap av två stallkatter; lilla plutten Dolly/Maja/Skrillex/Kattafan som M fick i födelsedagspresent och den vuxna katten Stina som vi har övertagit från vänner vars barn blev allergiska. Det känns helt underbart att ha katt igen, jag har saknat det! Eftersom C är jätteallergisk (tydligen, jag misstänker att han bara inte gillar katter) så får de inte komma in i huset alls, men vi tillbringar ju nästan mer tid i ladan än inomhus så det gör nog inte så mycket.
Duvorna har flyttat in i sitt loft och verkar trivas, de kurrar och har sig. Till våren ska de få flyga fritt igen, det finns en lucka man kan öppna ut från loftet så de kan komma och gå som de vill. Senare idag ska jag köra till Vittsjö och hämta hem tre nya påfågelduvor som jag har väntat på i all evighet, känns det som! Lika bra att fylla på i flocken när de ändå är instängda, tänker jag.
I skrivande stund sitter jag i mitt lilla mysiga kök som jag äger heeelt själv (ok, 50-50 med C, men en kvinna kan väl få överdriva) och tittar ut genom köksfönstret på ett blaskigt gråbrunt Skånelandskap.
Innan helgen hade vi -22, nu är det +2 och den dryga halvmetern snö som gjorde omgivningarna så vackra men ack så hala är nästan helt borta.
 |
| Köksfönster. Utsikt: lada samt gråbrunt Skånelandskap. |
Den sista tiden har varit lite dryg. Dagen innan flytten fick vi besök av en mårdfamilj (eller iller, eller mink) som "befriade" oss från sammanlagt tolv höns, inklusive alla mina sabelpootar och arga hönans småkycklingar och överlevarankan Dixie och en av hans tjejer, Dolly. Dessutom tog de en av kaninerna, den supervackra rexhonan Strumpan. Det kändes riktigt, riktigt tungt, särskilt att Dixie försvann, och sabelpootarna som var mina alldeles särskilda små älsklingar; de enda av hönsen som vuxit upp inomhus under värmelampa och som var så tama att det nästan var lite jobbigt. Det tog mig ett par veckor att kunna vistas några längre perioder bland fjäderfäna efter det, jag såg bara tomrummen efter dem som saknades och det kändes inte alls värt det att hålla höns och ankor längre.
Ovanpå det dog en av mina duvor, förmodligen blev han alldeles för stressad av flytten, och hans maka sörjer honom och känns jätteensam.
Som om det inte var nog blev Adolf, världens bästa kanin, sjuk. Han verkade lite hängig en dag, blev sämre och sämre, magrade något fruktansvärt och till slut kunde han inte röra bakbenen så då fick vi fatta det jobbiga beslutet att ta bort honom. Det enda som tröstar i de här situationerna är att vi i alla fall låter våra djur som måste avlivas somna in hemma, deras sista stund är en stund av kel och kärlek, sedan slår yxan till innan de hinner fatta vad som ska hända. Samma med Adolf, jag fick en stund att klappa och pussa honom, sedan bar C ut honom på gården och gjorde det som måste göras. Nu sover han sin sista sömn under en av björkarna.
 |
| Den oönskade kaninen som hittade hem till oss, blev en frigående hjälte och världens bästa avelshane. Han är saknad och älskad. |
Men inte är det väl bara gnäll och gråt i vårt nya hem? Åh nej.
Till ljuspunkterna hör först och främst att vi faktiskt är helt kära i vårt nya lilla hus! Om än något mindre än det förra huset så är det betydligt bättre planerat, med en stor fin tvättstuga i källaren, flera förråd (bl a matkällare) och en verkstad där C kan hålla på med sina projekt istället för i köket som förr. Sovrummen är små men mysiga, Ms sovrum har snedtak och i vårt sovrum finns en klädkammare. Det är ett varmt, ombonat litet hem, vi känner oss välkomna här och jag kan inte fatta nu att vi nånsin bott någon annanstans.
Dessutom har djuren det mycket bättre här. Hönsen och ankorna har flyttat in i det som tidigare varit ett husvagnsgarage. Där har de rejäla ytor att gå och skrota på inomhus och en utegård på 200 kvm (som inte använts så mycket eftersom hönsen är rädda för snö).
 |
| Hynen och ducksen krafsar i tövädret. |
Kaninerna bor i ena halvan av ladan och verkar trivas bra, tanken är såklart att de ska flytta ut igen till våren. Tills dess är det hemskt skönt att inte behöva vada ut i snön för att tina vatten åt dem klockan sex på morgonen. De har också fått sällskap av två stallkatter; lilla plutten Dolly/Maja/Skrillex/Kattafan som M fick i födelsedagspresent och den vuxna katten Stina som vi har övertagit från vänner vars barn blev allergiska. Det känns helt underbart att ha katt igen, jag har saknat det! Eftersom C är jätteallergisk (tydligen, jag misstänker att han bara inte gillar katter) så får de inte komma in i huset alls, men vi tillbringar ju nästan mer tid i ladan än inomhus så det gör nog inte så mycket.
 |
| Maja/Dolly/Skrillex. |
 |
| Stina! |
Duvorna har flyttat in i sitt loft och verkar trivas, de kurrar och har sig. Till våren ska de få flyga fritt igen, det finns en lucka man kan öppna ut från loftet så de kan komma och gå som de vill. Senare idag ska jag köra till Vittsjö och hämta hem tre nya påfågelduvor som jag har väntat på i all evighet, känns det som! Lika bra att fylla på i flocken när de ändå är instängda, tänker jag.
 |
| Duvorna på sitt loft. |
Åh, och de där dvärgkochinäggen som C tjatade till sig? Voila!
 |
| En adoptivmamma och hennes små änglar. |
Nu är det inte mycket annat för oss att göra än att invänta vår första jul i vårt första egna hus. Alla kartongerna är (mer eller mindre) uppackade, granen är nerhuggen, insläpad och klädd, ett litet barn med halsfluss äter penicillin och vi är inte i närheten av färdiga med julklapparna, så det är liksom bara att köra...
måndag 12 november 2012
Duva, hönor, ankor, kycklingar & en lycklig pappa.
Ingen månad är komplett om vi inte passar på att släpa hem lite nya kompisar. Den mest efterlängtade tillkomsten för min del var ju såklart älskade lilla lill-fisen Nehru som äntligen var stor nog att flytta hemifrån!
Som jag har väntat på honom! Han har smält in i flocken hur bra som helst, inom ett par minuter var han vrålförälskad i vackra snälla Indira, som har tagit honom under sin vita vinge och guidat honom runt voljären. Redan efter en vecka fick han flyga fritt med de andra duvorna, och det var nemas problemas.
Näst mest efterlängtade var de tre isbarblandningarna som jag lyckades ragga upp. Himla trevliga små damer, ingen av dem värper än men jag ser fram emot gröna ägg till våren! Två av dem är isbar/faveroll och har därmed söta små skägg, en av dem är isbar/maran, så hennes ägg kan ju i princip bli grönbrunrutiga om vi har lite tur! Ska bli spännande att se!
Dessutom var det ju så att vi hade en ARG höna som verkligen ville ruva, och det gick liksom inte att snacka med henne om det. Hon stal två ägg som hon sedan vaktade med sitt arga lilla liv i tre veckor och vips voilá hade hon två små gudasöta kycklingar under magen. Helt ljuvliga! C blev lyrisk och ville genast flytta in dem i sovrummet. Det fick han inte, däremot fick han lov att lägga fyra dvärgkochinägg under surhöna nummer två som nu har legat på dem i nio dagar. Underbart, kycklingar i slutet av november...det blir nog bra.
Var fick C dvärgkochinägg ifrån, hör jag er undra. Jo, han tjatade till sig dem av en oerhört trevlig kvinna i Broby som vi besökte i jakten på den perfekta Fars dag-presenten (en trio cayugaankor). C åkte hem med sina önskeankor, fyra ägg och ett litet leende på sina tjatiga läppar. Och det kan jag leva med, för han är så jäkla fin när han är lycklig.
Avslutningsvis vill jag berätta att jag numera är adoptivmamma till de fem guldvita sabelpootarna som nu har blivit tonåringar. Av de sex vi hämtade hos Rolf i Kvarnby har det visat sig vara fyra hönor och en tupp och tyvärr fanns där också en liten plutt som var lite klen som gick bort för ett par veckor sen. Tråkigt, men schysst resultat ändå.
Sabelpootarna har fattat att det är jag som kommer med maten, och i deras små klena hjärnor betyder det såklart att jag är en MAMMA! Och när man ser en MAMMA! så springer man fort, fort och knölar in sig under henne, det vet ju alla. Alltså har jag fem sabelpootar mellan gummistövlarna så fort jag visar mig i trädgården. Ljuvligt men lite snubbligt.
 |
| Nehru! Mitt lilla duvhjärta! |
Som jag har väntat på honom! Han har smält in i flocken hur bra som helst, inom ett par minuter var han vrålförälskad i vackra snälla Indira, som har tagit honom under sin vita vinge och guidat honom runt voljären. Redan efter en vecka fick han flyga fritt med de andra duvorna, och det var nemas problemas.
Näst mest efterlängtade var de tre isbarblandningarna som jag lyckades ragga upp. Himla trevliga små damer, ingen av dem värper än men jag ser fram emot gröna ägg till våren! Två av dem är isbar/faveroll och har därmed söta små skägg, en av dem är isbar/maran, så hennes ägg kan ju i princip bli grönbrunrutiga om vi har lite tur! Ska bli spännande att se!
Dessutom var det ju så att vi hade en ARG höna som verkligen ville ruva, och det gick liksom inte att snacka med henne om det. Hon stal två ägg som hon sedan vaktade med sitt arga lilla liv i tre veckor och vips voilá hade hon två små gudasöta kycklingar under magen. Helt ljuvliga! C blev lyrisk och ville genast flytta in dem i sovrummet. Det fick han inte, däremot fick han lov att lägga fyra dvärgkochinägg under surhöna nummer två som nu har legat på dem i nio dagar. Underbart, kycklingar i slutet av november...det blir nog bra.
 |
| Arga hönans avkomma; arga kycklingarna. |
Var fick C dvärgkochinägg ifrån, hör jag er undra. Jo, han tjatade till sig dem av en oerhört trevlig kvinna i Broby som vi besökte i jakten på den perfekta Fars dag-presenten (en trio cayugaankor). C åkte hem med sina önskeankor, fyra ägg och ett litet leende på sina tjatiga läppar. Och det kan jag leva med, för han är så jäkla fin när han är lycklig.
 |
| Grattis på pappadagen, älskling. |
Sabelpootarna har fattat att det är jag som kommer med maten, och i deras små klena hjärnor betyder det såklart att jag är en MAMMA! Och när man ser en MAMMA! så springer man fort, fort och knölar in sig under henne, det vet ju alla. Alltså har jag fem sabelpootar mellan gummistövlarna så fort jag visar mig i trädgården. Ljuvligt men lite snubbligt.
söndag 11 november 2012
Hem ljuva hem.
Om 15 dagar har vi bott på Tvedefält i ett år. Om 20 dagar flyttar vi igen.
Jag och C har köpt ett hus tillsammans. Ett litet gult hus med röda knutar och en liten gul lada med röda knutar och en enorm tomt med fruktträdgård och stora gräsmattor. Vårt lilla hus ligger mitt ute bland åkrarna strax utanför en liten by strax utanför vår lilla stad. Så här ser det ut:
Ladan (som knappt syns på bilden) är rätt rejäl. En del av den kommer att tjäna som garage, en del blir vinterboende för kaninerna och en del blir vinterboende för höns och ankor. I helgen satte C och hans far och bror upp staket kring en bit av den enorma trädgården så ankor och höns kan hållas lite mer kontrollerat. Det är sådär halvkul att behöva kryssa mellan ankbajsarna i trädgården på sommaren, så det får det vara slut med nu.
En annan fantastisk detalj är det här tjusiga loftet ovanpå ladan:
Här uppe ska mina duvor få bo. Det finns rentav en stor lucka så de kan få fortsätta flyga fritt om dagarna, helt suveränt!
Huset i sig är ett helt vanligt litet 40-talshus, inte alls med samma charm som det gamla lanthuset vi bor i nu. Det känns vemodigt att lämna Tvedefält, med de vackra bjälkarna i taken, de djupa fönsterna och kakelugnarna, men vårt nya hus har något alldeles extra som Tvedefält aldrig har haft: det är vårt eget.
En ny era i vårt liv startar nu. Det ska bli väldigt spännande.
lördag 20 oktober 2012
Duvor på vift.
I mitt stilla sinne hade jag på sistone börjat tänka att det var dags att låta duvorna slippa voljären och få flyga fritt, men jag var liiite orolig att smaken av frihet skulle berusa dem och leda till duvor on the run forever. Med andra ord, jag tvekade. Det hade jag inte behövt göra, har det visat sig.
I vanlig ordning tog våra befjädrade vänner saken i egna händer (vingar) och när vi kom hem från jobb osv i onsdags satt ALLA åtta duvorna i eller under äppelträdet och såg jävligt nöjda ut. Skitduvor. Av okänd anledning hade voljärens ena sida släppt från regeln längst ner med ett stort hål i sidan till följd. Todos las palomas plus tre vaktlar hade gripit tillfället i kragen och sjappat.
Jaha. Vad gör man då? Jo, man sliter fram sin iPhone och fotar duvjävlarna ifall det skulle vara sista gången man ser dem, ställer öppet taket till duvslaget med en bräda samt jagar vaktlar helt förgäves.
Alla duvorna återvände till duvslaget när mörkret föll. Eller, alla duvorna FÖRSÖKTE återvända till duvslaget, det där med precisionsflygning är tydligen mer komplext än man tror, så jag fick lyfta in tre av dem, men tanken var helt på rätt köl.
Torsdag, fredag och idag har jag öppnat voljären på morgonen och de har fnattat runt i trädgården hela dagarna för att sen sitta som ljus på sina sovpinnar framåt kvällen. Fantastiskt. Det känns väldigt bra att de slipper vara instängda, och det är en enastående upplevelse att stå i trädgården med tumlarna vinande runt öronen och påfågelduvorna vinande runt typ knäna...de är lite tunga i gumpen, men de försöker iallafall.
I vanlig ordning tog våra befjädrade vänner saken i egna händer (vingar) och när vi kom hem från jobb osv i onsdags satt ALLA åtta duvorna i eller under äppelträdet och såg jävligt nöjda ut. Skitduvor. Av okänd anledning hade voljärens ena sida släppt från regeln längst ner med ett stort hål i sidan till följd. Todos las palomas plus tre vaktlar hade gripit tillfället i kragen och sjappat.
Jaha. Vad gör man då? Jo, man sliter fram sin iPhone och fotar duvjävlarna ifall det skulle vara sista gången man ser dem, ställer öppet taket till duvslaget med en bräda samt jagar vaktlar helt förgäves.
Alla duvorna återvände till duvslaget när mörkret föll. Eller, alla duvorna FÖRSÖKTE återvända till duvslaget, det där med precisionsflygning är tydligen mer komplext än man tror, så jag fick lyfta in tre av dem, men tanken var helt på rätt köl.
Torsdag, fredag och idag har jag öppnat voljären på morgonen och de har fnattat runt i trädgården hela dagarna för att sen sitta som ljus på sina sovpinnar framåt kvällen. Fantastiskt. Det känns väldigt bra att de slipper vara instängda, och det är en enastående upplevelse att stå i trädgården med tumlarna vinande runt öronen och påfågelduvorna vinande runt typ knäna...de är lite tunga i gumpen, men de försöker iallafall.
 |
| "Kommer du hit ofta eller?" |
 |
| Mahatma och Indira kollar läget på åkern. |
 |
| Indira på rymmen. |
torsdag 11 oktober 2012
Lycka är att ha nöjda höns.
Det finns ett alldeles särskilt fenomen som både jag och C sätter väldigt högt på våra favoritsysselsättningslistor, och det är att åka på djurmarknad. M är något mindre road av det men kan oftast tänka sig att haka på ändå så länge det finns karuseller och ballonger.
Så här framåt hösten är det lite ont om djurmarknader, men då vänder man sin hoppfulla blick åt Hörby till, närmare bestämt åt Frank's Zoofor till och voilá är man glad igen. Frank's djurmarknad hålls två gånger om året, en gång på våren och en på hösten, och vi premiärade där i helgen som gick.
Med alla blommehönsen borta (de sista packades i en flyttlåda och fick åka med till Frank's, mer om det strax) kände vi att det skulle bli både tomt och kallt i hönshuset i vinter, så jag & C var rörande överens om att fler värphöns skulle införskaffas. Dessutom hade jag lyckats förhandla mig till att få byta de sista blommorna mot en gulsvartporslin sabelpoottupp och en isabell sabelpoothöna, så vi visste att vi skulle komma hem med ett litet gäng "hyn" i allafall.
Sagt och gjort, med oss hem hade vi sex lohmann/derco-blandningar, en enorm plymouth rock-höna som M köpt för sina alldeles egna pengar och döpt till "Tunnan", de två ovan nämnda sabelpootarna samt en högst oväntad bonus i form av en superstilig isabell sabelpoottupp som C hittade lite halvt gömd under andra, mindre snygga tuppar. Jag köpte honom av en hemskt söt tösabit på typ tio år som ville ha "sjutti eller hundra kronor" för honom. Hon fick en hundring för jag suger på affärer.
Hem med bilen full av höns, in med hönsen i kycklinghagen som ställts in i hönshuset, släppte ihop dem med gamla gänget redan första natten och det har gått hur bra som helst. De nya värphybriderna är såååå trevliga och har till och med charmat våra sura gamla leghorn, de sitter allihopa på samma pinne på natten och myser ihop sig i en luddig höns-hög under buskarna när det är dags att sova middag. De tre sabelpootarna fann varann omedelbart och är en lycklig liten pytteflock som far runt i hundrafemti och gömmer sig under hönshuset när hunden kommer för nära och stora vackra Tunnan kan man klappa som en katt eller annan klappvänlig individ. Hon är ljuvlig, bästa hönan jag träffat hittills och vacker som en hel dag i sin tvärrandighet.
Allt är med andra ord bra hos utomhusdjuren för tillfället. Hönsen har det bra, Dixie är helnöjd med sina nya brudar och det är härligt att se honom lycklig. Duvorna har det hur bekvämt som helst och likaså vaktlarna, förutom att duvjävlarna äter upp alla vakteläggen innan vi hinner lägga tassarna på dem. Det kommer de att få lägga av med snart, annars får jag issues med dem. Kaninungarna växer så det knakar och har börjat få vänja sig vid kloklippning och andra tråkigheter.
Jag har andra nyheter också, lite mindre trevliga gällande en stackars nymfkakadua som flyttade in häromdagen, och väldigt väldigt trevliga som jag kan berätta mer om imorrn när det är lite mer exakt bestämt, men de kommer i egna inlägg. Coming soon to a blog near you, typ.
Så här framåt hösten är det lite ont om djurmarknader, men då vänder man sin hoppfulla blick åt Hörby till, närmare bestämt åt Frank's Zoofor till och voilá är man glad igen. Frank's djurmarknad hålls två gånger om året, en gång på våren och en på hösten, och vi premiärade där i helgen som gick.
Med alla blommehönsen borta (de sista packades i en flyttlåda och fick åka med till Frank's, mer om det strax) kände vi att det skulle bli både tomt och kallt i hönshuset i vinter, så jag & C var rörande överens om att fler värphöns skulle införskaffas. Dessutom hade jag lyckats förhandla mig till att få byta de sista blommorna mot en gulsvartporslin sabelpoottupp och en isabell sabelpoothöna, så vi visste att vi skulle komma hem med ett litet gäng "hyn" i allafall.
Sagt och gjort, med oss hem hade vi sex lohmann/derco-blandningar, en enorm plymouth rock-höna som M köpt för sina alldeles egna pengar och döpt till "Tunnan", de två ovan nämnda sabelpootarna samt en högst oväntad bonus i form av en superstilig isabell sabelpoottupp som C hittade lite halvt gömd under andra, mindre snygga tuppar. Jag köpte honom av en hemskt söt tösabit på typ tio år som ville ha "sjutti eller hundra kronor" för honom. Hon fick en hundring för jag suger på affärer.
 |
| De sprillans nya sabelpootarna. |
Hem med bilen full av höns, in med hönsen i kycklinghagen som ställts in i hönshuset, släppte ihop dem med gamla gänget redan första natten och det har gått hur bra som helst. De nya värphybriderna är såååå trevliga och har till och med charmat våra sura gamla leghorn, de sitter allihopa på samma pinne på natten och myser ihop sig i en luddig höns-hög under buskarna när det är dags att sova middag. De tre sabelpootarna fann varann omedelbart och är en lycklig liten pytteflock som far runt i hundrafemti och gömmer sig under hönshuset när hunden kommer för nära och stora vackra Tunnan kan man klappa som en katt eller annan klappvänlig individ. Hon är ljuvlig, bästa hönan jag träffat hittills och vacker som en hel dag i sin tvärrandighet.
 |
| Snälla vackra Tunnan. |
Allt är med andra ord bra hos utomhusdjuren för tillfället. Hönsen har det bra, Dixie är helnöjd med sina nya brudar och det är härligt att se honom lycklig. Duvorna har det hur bekvämt som helst och likaså vaktlarna, förutom att duvjävlarna äter upp alla vakteläggen innan vi hinner lägga tassarna på dem. Det kommer de att få lägga av med snart, annars får jag issues med dem. Kaninungarna växer så det knakar och har börjat få vänja sig vid kloklippning och andra tråkigheter.
 |
| Dixie, Dolly & Diva hoppas att nån ska komma ut köksingången med godis. |
Jag har andra nyheter också, lite mindre trevliga gällande en stackars nymfkakadua som flyttade in häromdagen, och väldigt väldigt trevliga som jag kan berätta mer om imorrn när det är lite mer exakt bestämt, men de kommer i egna inlägg. Coming soon to a blog near you, typ.
 |
| Vänster: lohmann/dercoägg, mitten: silkeshönsägg, höger: den lilla arga svarta hönans ägg. |
fredag 28 september 2012
Las palomas.
Titta, jag har rasduvor!
ÄNTLIGEN hade jag ett ärende uppåt Helsingborgstrakten och passade på att hämta upp mina superdupertjusiga indiska påfågelduvor från en ljuvlig liten ungersk farbror. Han kom och mötte oss vid CityGross i Ättekulla, sen fick vi köra saaaaaakta efter honom medan han på cykel (!) ledde oss till koloniområdet där han har sina duvor. Han har MÅNGA duvor av MÅNGA olika raser. Jag blev smått förälskad i perukduvorna, men det var ju inte dem jag kommit för, eller hur? Nej.
Jag valde dessa:
 |
| Mahatma. Förhoppningsvis en pöjk. |
 |
| Indira. Förhoppningsvis en dam. |
Dessutom går jag nu i väntans tider i bara TRE VECKOR TILL! Sen kommer lillfisen som oavsett kön ska heta Nehru (ni ser mitt mönster i namnen, va?) att flytta hit från Malmö. Idag fyller han två veckor och är redan så här charmig:
 |
| Fågeln som gav ordet "fulsnygg" ett utseende. |
onsdag 26 september 2012
Regn, regn, regn.
Ååååh så tråkigt vädret har blivit! Regn och mer regn och kladdiga gummistövlar och grannbonden gör inget annat än gödslar och jag glömmer ta in tvätten så nu har handdukarna hängt ute i tre dygn i den regntunga bajsdoften.
Silkeshönan som tjatade sig till att få ligga på ägg har tydligen ångrat sig. Först surade hon och gnällde i flera dar, till slut fick hon fyra ägg av C att ligga på och en egen liten kycklingbur att mysa i. Hon värpte ett eget ägg av ren förtjusning och tröttnade omedelbart på att ruva. Jävla höna.
Det är tomt utan blommehönsen. De resterande två ska flytta till nya hem nästa helg, nu måste sabelpootarna växa till sig snabbt som attan för annars kommer det att eka i hönshuset. Jag är sjukt sugen på att göra en liten kupp på Franks och asa hem några värphöns. En matäggsgrupp måste vi ju ha såklart! Man kan inte leva på enbart vaktelägg ens om de är så här söta:
Ankorna gillar regnet iallafall. Dixie och hans nya brudar, Dolly och Diva, har lagt sig till med att flaxa upp på voljären och bada i pölarna som bildas på den taklagda halvan. Ser helt vansinnigt ut, världens största sparvar liksom.
Silkeshönan som tjatade sig till att få ligga på ägg har tydligen ångrat sig. Först surade hon och gnällde i flera dar, till slut fick hon fyra ägg av C att ligga på och en egen liten kycklingbur att mysa i. Hon värpte ett eget ägg av ren förtjusning och tröttnade omedelbart på att ruva. Jävla höna.
Det är tomt utan blommehönsen. De resterande två ska flytta till nya hem nästa helg, nu måste sabelpootarna växa till sig snabbt som attan för annars kommer det att eka i hönshuset. Jag är sjukt sugen på att göra en liten kupp på Franks och asa hem några värphöns. En matäggsgrupp måste vi ju ha såklart! Man kan inte leva på enbart vaktelägg ens om de är så här söta:
Ankorna gillar regnet iallafall. Dixie och hans nya brudar, Dolly och Diva, har lagt sig till med att flaxa upp på voljären och bada i pölarna som bildas på den taklagda halvan. Ser helt vansinnigt ut, världens största sparvar liksom.
måndag 24 september 2012
Tusenblommor & spontanvaktlar.
Vi körde hela vägen till Kvarnby för dessa små liven, minst HUNDRA mil kändes det som, tur att vi har en iPhone att muta barnet med, annars hade ingen överlevt färden. En ljuvlig farbror som heter Rolf har fått utstå mina mer och mer desperata telefonsamtal under de senaste veckorna, men nu slipper han mig ett tag för nu är jag nöjd!
The downside i affären var ju förståss att C egentligen har satt köpstopp på höns och andra fjäderfän, så för dessa snuttarna var jag tvungen att offra mina skånska blommehönor. Några tårar föll minsann i söndags när de hämtades, men blommorna rullade iväg mot ett nytt liv med en mycket mysig barnfamilj och de kommer att fortsätta gå fritt som de är vana vid, så jag får vara nöjd där också.
Ja just det...köpstopp var det väl? Bara när det gäller mig tydligen. Vi hade ett stopp till efter Rolf i Kvarnby, och det var hos Eva i Vollsjö. Eva har typ tjugotusen höns, ankor och vaktlar, hon har JÄTTEFINA stall och lador att husera dem i så nu är hon det nya föremålet för min avundsjuka. Grattis, Eva. Full av kunskap är hon också, och minst lika trevlig som tjejen som jobbar på Seveneleven i Lund (hon är verkligen supertrevlig).
Vi åkte därifrån med de två myskankflickor som vi lovat stackars Dixie samt sex små vitbruna vaktlar. De värpte redan i lådan på vägen hem, bra köp! Nu bor de i voljären ihop med duvorna och det verkar funka finfint. En av duvorna, den jättekritvita som heter Ny-Albin, är helt begeistrad av de små liven, det är fint att se honom gå runt runt på voljärmarken efter vaktlarna. De tröttnar på förföljelsen rätt snabbt, då får han snabba små hack på benen. Han verkar inte bry sig så värst om det.
 |
| Titta, nu är de här! |
Mina alldeles egna små hjärtepluttar! Sex ljuvliga pyttiga millefleur/sabelpootbäbisar (har fortfarande inte bestämt mig för om jag säger "millefleur" eller "sabelpoot") bor i en papplåda under en värmelampa i förrådet. Det luktar kyckling i hela hallen, och för er som inte vet hur kyckling luktar så kan jag informera er: det luktar hönsbajs och förruttnelse. En ljuvlig doft, med andra ord..
Vi körde hela vägen till Kvarnby för dessa små liven, minst HUNDRA mil kändes det som, tur att vi har en iPhone att muta barnet med, annars hade ingen överlevt färden. En ljuvlig farbror som heter Rolf har fått utstå mina mer och mer desperata telefonsamtal under de senaste veckorna, men nu slipper han mig ett tag för nu är jag nöjd!
The downside i affären var ju förståss att C egentligen har satt köpstopp på höns och andra fjäderfän, så för dessa snuttarna var jag tvungen att offra mina skånska blommehönor. Några tårar föll minsann i söndags när de hämtades, men blommorna rullade iväg mot ett nytt liv med en mycket mysig barnfamilj och de kommer att fortsätta gå fritt som de är vana vid, så jag får vara nöjd där också.
Ja just det...köpstopp var det väl? Bara när det gäller mig tydligen. Vi hade ett stopp till efter Rolf i Kvarnby, och det var hos Eva i Vollsjö. Eva har typ tjugotusen höns, ankor och vaktlar, hon har JÄTTEFINA stall och lador att husera dem i så nu är hon det nya föremålet för min avundsjuka. Grattis, Eva. Full av kunskap är hon också, och minst lika trevlig som tjejen som jobbar på Seveneleven i Lund (hon är verkligen supertrevlig).
Vi åkte därifrån med de två myskankflickor som vi lovat stackars Dixie samt sex små vitbruna vaktlar. De värpte redan i lådan på vägen hem, bra köp! Nu bor de i voljären ihop med duvorna och det verkar funka finfint. En av duvorna, den jättekritvita som heter Ny-Albin, är helt begeistrad av de små liven, det är fint att se honom gå runt runt på voljärmarken efter vaktlarna. De tröttnar på förföljelsen rätt snabbt, då får han snabba små hack på benen. Han verkar inte bry sig så värst om det.
 |
| Dolly. Dixies nya fru. Fru nr 2, Diva, skymtar i bakgrunden. |
torsdag 20 september 2012
Bäbisarna.
Som ni kanske har förstått från tidigare inlägg så sker det rätt mycket förökning här på gården. Kaniner är ju kaniner och beter sig därför som kaniner, och tydligen är hönsen också rätt mycket som kaniner, fast vi äter ju upp deras avkomma innan den egentligen ens hinner in i fosterstadiet. Men på sistone har förökandet (och brist på impulskontroll hos både mig och C) lett till en hel del nya små invånare på gården, och jag tänkte presentera dem här, för de är faktiskt så söta (i de flesta fallen) att de förtjänar ett eget inlägg.
Det började med att Dumbo och Fluffy smygfödde sina småpluttar djupt inne i bolådorna utan att ha boat innan och därmed förvirrat oss totalt. Man kan ju bli helt knäckt av mindre. Jag var övertygad om att parningen inte tagit på Fluffy, och Dumbo var ju inte ens legitimt parad, hon hade ju bara levt i det vilda i ett par veckor, så vi misstänkte att hon nog inte hade bevarat sig vit som snö. Men hej hopp, jag kom hem från en jobbresa och frågade C om det kommit några bäbisar när jag varit borta.
"Näää" sa C, "det blir nog inget där." Åh så trist. Men jag gick ut för att säga hej till flickorna och öppnade dörren till Fluffsans bolåda, och där hittade jag dessa:
Små snoppar! Små nakna rosa snoppar med öron! Åååååh så söta de är! En titt i Dumbos bolåda avslöjade att hon också fött, men hennes var lite större och hade redan lite päls på gång.
Nu, tre veckor senare, ser Dumbos bäbisar ut såhär:
Hon fick åtta bäbisar, men Dumbo har inte varit en suverän mamma, tyvärr. Hon har inte helt haft koll på det där med att se till att pluttarna inte blev för kalla. Tre ljuvliga små gryn återstår (leveransklara sista veckan i oktober tidigast, ifall nån blir kär...).
Fluffy klarade uppdraget bättre, hon fick sex små liv och hittills lever de och frodas. Här kommer en inte jättebra bild på de små kottarna, mer eller mindre vita allihop.
Det började med att Dumbo och Fluffy smygfödde sina småpluttar djupt inne i bolådorna utan att ha boat innan och därmed förvirrat oss totalt. Man kan ju bli helt knäckt av mindre. Jag var övertygad om att parningen inte tagit på Fluffy, och Dumbo var ju inte ens legitimt parad, hon hade ju bara levt i det vilda i ett par veckor, så vi misstänkte att hon nog inte hade bevarat sig vit som snö. Men hej hopp, jag kom hem från en jobbresa och frågade C om det kommit några bäbisar när jag varit borta.
"Näää" sa C, "det blir nog inget där." Åh så trist. Men jag gick ut för att säga hej till flickorna och öppnade dörren till Fluffsans bolåda, och där hittade jag dessa:
Små snoppar! Små nakna rosa snoppar med öron! Åååååh så söta de är! En titt i Dumbos bolåda avslöjade att hon också fött, men hennes var lite större och hade redan lite päls på gång.
Nu, tre veckor senare, ser Dumbos bäbisar ut såhär:
Fluffy klarade uppdraget bättre, hon fick sex små liv och hittills lever de och frodas. Här kommer en inte jättebra bild på de små kottarna, mer eller mindre vita allihop.
Som om detta inte vore nog så skaffade C sig en ny bästis, närmare bestämt killen som hyr en av maskinhallarna. Lång story kort, killen har en massa duvor, tyckte att vi kunde få några (för vi har ju inte fullt upp som det är...) och vips bor det fyra irakiska tumlare i vår f.d. hönsgård, som sedan hönsen flyttat in i korvvagnen (det är ett helt eget inlägg) numera heter "voljären". Riktiga snyggingar är de!
Men redan innan dessa duvorna ormade sig in i våra liv hade jag fått ett litet sug på att ersätta Albin Den Vita Skrotduvan. Jag har fått kontakt med en kvinna i Malmö som föder upp indiska påfågelduvor, och hon hade ett ägg på kläckning. Så den 13 september kläcktes denne lille...eh...snyggingen...
...som faktiskt så småningom kommer att bli så här stilig:
Inte min bild, jag lånar bara!
Det kan man inte tro just nu. Men det är ett faktum. Och nästa torsdag hämtar jag, från ännu en uppfödare (en trevlig äldre ungersk man från Helsingborg), två kompisar till honom. Sen ska jag föda upp påfågelduvor också. Underbart.
Men det närmsta projektet är att Dixies nya fruar ska flytta in, tillsammans med sex små guldvita millefleur-bäbisar samt att blommehönorna ska flytta till nya hem. Sen ska vi koncentrera oss på dvärgbrahmor och millefleur och kanske silkeshöns till nästa säsong. Och kaniner såklart, och duvorna som sagt. Det blir strålande, ska ni se!
tisdag 11 september 2012
Emushka blir kär.
 |
| Inte min bild, jag bara lånar den lite. Uppenbarligen. |
Detta, min kära vänner, är något alldeles spektakulärt. Denna magnifika varelse är en sabelpoothöna även kallad mille fleur även kallad befjädrad dvärg även kallad booted bantam. Den är isabellfärgad. Titta på den bara.
Den är det vackraste jag nånsin sett.
Det är ganska svårt att få tag på de här snyggingarna, men om man tjatar tillräckligt och mailar alla man känner och folk man inte känner så löser det sig. Har jag tur får jag byta mina blommehönor mot en tupp och en höna.
Dessutom verkar det som om överlevarankan Dixie kommer att få fruntimmer igen. Efter att rävjäveln käkat upp både våra stora myskisar OCH våra ällingar (tragiskt och tragisktare) hade jag kommit fram till att vi nog inte var ämnade att ha fler ankor, men då googlade C fram att myskdrakar kan bli "helt crazy i huvudet" om de tvingas leva ensamma.
Flax flax, tjata tjata, hitta världens finaste blå ankflickor, förhoppningsvis hämtar vi dem nästa helg. Vi kan ju inte ha en anka som är "helt crazy i huvudet".
Och ingen räv i världen kan väl ta sig in i en korvhusvagn med träpanel och dubbla låsbara dörrar. Väl?
måndag 10 september 2012
Korvvagn. Hönsvagn. Hönskorv?
Ibland undrar jag förstrött om det hade varit värt att säga upp mig från jobbet och starta 4H-gård istället. Puttra runt lite och låta förståndshandikappade förskoleklasser klappa hönsen och mocka bajs, soft liv tycks det. Skaffar vi en gris och ett par getter är saken biff ju.
För nog djur har vi annars, tror ni inte att jäkla Dumbo var på smällen efter hennes två veckor i frihet. Båda kaninflickorna nedkom med hela gäng bäbisar, Dumbo fick åtta och Fluffy fick sex. Dumbo är en helt useless mamma och fyra av hennes bäbisar har dött eftersom hon inte fattat att om en liten kaninplutt råkar kravla ut ur det där pälsiga mysiga boet måste man STOPPA TILLBAKS DEN och STOPPA OM DEN igen, pucko. Fluffy har lyckats bättre. Hennes överlevde allihop och Fluffsan själv har blivit riktigt trevlig i processen, nu kan man nästa klappa henne utan att hon bits.
För övrigt har vi kört land och rike runt och hämtat rexkaniner till vårt nya sidoprojekt, en supersnygg hane som heter Jesus (uttalas "Che-sus" som på spanska) fast egentligen heter han Vita Villans Cirrus och en snygg prickig flicka som snackar oavbrutet och heter Lollo (INTE mitt namnförslag, hade jag fått som jag ville hade hon hetat Dolly Parton) fast hon egentligen heter Stengårdens Fagus Sylvatica. Kaniner med stamtavla, värsta fancy.
Utöver det har vi byggt vinterburar till ALLA kaninerna inklusive jätteväduren Bullet (vi gjorde nästan slut typ tolv gånger i processen) och släpat hem en f.d. korvvagn som hönsen ska bo i i vinter. Den är SKITSNYGG. Träpanel och allting. Bilder följer när jag orkat mig ut i morgondimman.
Hönsen har utökats med fem halvvuxna blommekycklingar, två höns som förmodligen är nån form av isbarkorsning (grönvärpare yey!) och en silkeshöna. Cs kollega måste flytta ifrån sin gård och ville att vi skulle överta hennes favvishöna, den lilla silkan, och SJÄLVKLART slutade det med åtta nya hönor i den redan ganska överfulla hönsgården. Tur att vi har en korvvagn.
Korvvagnen köpte vi för övrigt på Josefs Bildemontering, och Josef himself visade sig vara en själsfrände i det att han hade en liten hönsgård bakom skrotupplaget där det gick ett gäng kochiner och pickade i gruset samt två duvslag. Han visade oss duvungarna, tog fram dem stolt och pussade på dem, och sen öppnade han en skrotbil, plockade upp en liten vit duva som satt helt själv därinne och gav mig den.
"Dom andra, dom slå på honom. Dom slå på honom micket, du få honom. Okej?" sa Josef.
Jag höll den mobbade duvan i händerna hela vägen hem. Han fick heta Albin. C och jag byggde en jättefin holk till honom och bestämde att hönsgården ändå är för liten för hönsen och förresten går de ju fritt på gården så vad ska vi med en hönsgård till så den kan ju vara en voljär istället.
Två timmar senare hade Albin rymt och har inte setts till igen. Jag ringde Josef, han har inte flugit tillbaks heller. Men Josef har duvungar som är flyttklara om två veckor...
För övrigt rymde Bullet ur sin bur i morse och härskar nu i trädgården som en stor tjock diktator och jag vågar knappt gå ut.
Hon gillar INTE mig.
För nog djur har vi annars, tror ni inte att jäkla Dumbo var på smällen efter hennes två veckor i frihet. Båda kaninflickorna nedkom med hela gäng bäbisar, Dumbo fick åtta och Fluffy fick sex. Dumbo är en helt useless mamma och fyra av hennes bäbisar har dött eftersom hon inte fattat att om en liten kaninplutt råkar kravla ut ur det där pälsiga mysiga boet måste man STOPPA TILLBAKS DEN och STOPPA OM DEN igen, pucko. Fluffy har lyckats bättre. Hennes överlevde allihop och Fluffsan själv har blivit riktigt trevlig i processen, nu kan man nästa klappa henne utan att hon bits.
För övrigt har vi kört land och rike runt och hämtat rexkaniner till vårt nya sidoprojekt, en supersnygg hane som heter Jesus (uttalas "Che-sus" som på spanska) fast egentligen heter han Vita Villans Cirrus och en snygg prickig flicka som snackar oavbrutet och heter Lollo (INTE mitt namnförslag, hade jag fått som jag ville hade hon hetat Dolly Parton) fast hon egentligen heter Stengårdens Fagus Sylvatica. Kaniner med stamtavla, värsta fancy.
Utöver det har vi byggt vinterburar till ALLA kaninerna inklusive jätteväduren Bullet (vi gjorde nästan slut typ tolv gånger i processen) och släpat hem en f.d. korvvagn som hönsen ska bo i i vinter. Den är SKITSNYGG. Träpanel och allting. Bilder följer när jag orkat mig ut i morgondimman.
Hönsen har utökats med fem halvvuxna blommekycklingar, två höns som förmodligen är nån form av isbarkorsning (grönvärpare yey!) och en silkeshöna. Cs kollega måste flytta ifrån sin gård och ville att vi skulle överta hennes favvishöna, den lilla silkan, och SJÄLVKLART slutade det med åtta nya hönor i den redan ganska överfulla hönsgården. Tur att vi har en korvvagn.
Korvvagnen köpte vi för övrigt på Josefs Bildemontering, och Josef himself visade sig vara en själsfrände i det att han hade en liten hönsgård bakom skrotupplaget där det gick ett gäng kochiner och pickade i gruset samt två duvslag. Han visade oss duvungarna, tog fram dem stolt och pussade på dem, och sen öppnade han en skrotbil, plockade upp en liten vit duva som satt helt själv därinne och gav mig den.
"Dom andra, dom slå på honom. Dom slå på honom micket, du få honom. Okej?" sa Josef.
Jag höll den mobbade duvan i händerna hela vägen hem. Han fick heta Albin. C och jag byggde en jättefin holk till honom och bestämde att hönsgården ändå är för liten för hönsen och förresten går de ju fritt på gården så vad ska vi med en hönsgård till så den kan ju vara en voljär istället.
Två timmar senare hade Albin rymt och har inte setts till igen. Jag ringde Josef, han har inte flugit tillbaks heller. Men Josef har duvungar som är flyttklara om två veckor...
För övrigt rymde Bullet ur sin bur i morse och härskar nu i trädgården som en stor tjock diktator och jag vågar knappt gå ut.
Hon gillar INTE mig.
söndag 26 augusti 2012
Räven är ett rovdjur och han borde ha stryk.
När man är lite väl kaxig brukar det skita sig. Som när man spelar "Den försvunna diamanten" och har fått en massa juveler och jättemycket pengar, då väntar det alltid en bov på nästa ort. Och när man håller på och snackar om hur säkra vi är här ute mitt bland fälten i ingenstans, hur räven inte visar sig här med mindre än att man ringer och bjuder in honom på en grogg och texas hold'em, då kommer den lille rödhårige skiten tassande med gaffel och kniv i nävarna.
Det var så svårt att få myskankorna att gå in i hönsgården, de for åt fyra olika håll och ibland flög de iväg helt. Och här finns ju som sagt ingen räv, så vi behövde ju inte stressa upp både dem och oss varenda kväll över det. Men så fanns det ju visst en räv, och han var en hungrig räv, och när jag gick upp i lördags morse för att släppa ut hönsen så fanns det bara en ledsen ensam anka kvar. Och han fattas några stjärtfjädrar.
Jag vet att de skulle blivit mat till oss innan vintern i vilket fall, men det känns så fruktansvärt att de slutade sitt liv på detta sättet. Rädda och jagade och uppätna. En av dem har blött en stor pöl blod ute på åkern, hur länge låg han där skadad innan räven kom och gjorde slut på lidandet? M's anka Mats, eller kvarlevorna efter honom, låg precis utanför grinden. Jag och C städade upp honom med sammanbitna käkar och tårar i ögonen och sen lade vi resten av dagen på att rävsäkra gården.
Nu har kaninburarna dubbla galler, Adolf sover inlåst i sitt hus, hönsgården har vi strött hundpäls runt och likaså kaninerna (det ska vara sjukt effektivt mot räven har jag googlat mig till), hönshusets fönster täpper vi igen med spånplatta på natten och överallt hänger det hemmameckade vindspel som förhoppningsvis iallfall väcker oss om någon sätter fart på dem nattetid. Sista rundan med Loffe tas numera i trädgården där han får gå och kissa på hönsgården så mycket han vill. Alla hönsen har utegångsförbud efter kl 20.00 och den överlevande ankan är numera förste man i hönshuset. Han har lärt sig sin läxa.
Som tur är har alla moln en silverkant, och vår presenterade sig genom dessa ljuvliga små pluttar/pluttor:
Vi fick plåster på såren och det fick överlevarankan också för nu är han en stolt pappa/storebror/äkta make och vakar över snuttbäbisarna med sitt LIV. Obama fick knappt komma in i hönshuset ikväll, ankan tyckte visst att han var lite hotfull mot ällingarna. Hönsen är mycket snällare mot dessa små fluffbollarna än mot kycklingarna. De har kanske insett att myskankor blir ganska mycket större än ett höns när de är vuxna. Till och med större än vårt största fetaste leghorn (eller "ägghorn" som M tror att det heter).
Utöver rävsäkrandet har helgen gått bland annat till att åka på loppis i Östra Göinge. C tyckte att det var fruktansvärt, jag hittade en ny uggla till min samling och M köpte en leksaksbil för fem spänn, så vi var nöjda.
Det var så svårt att få myskankorna att gå in i hönsgården, de for åt fyra olika håll och ibland flög de iväg helt. Och här finns ju som sagt ingen räv, så vi behövde ju inte stressa upp både dem och oss varenda kväll över det. Men så fanns det ju visst en räv, och han var en hungrig räv, och när jag gick upp i lördags morse för att släppa ut hönsen så fanns det bara en ledsen ensam anka kvar. Och han fattas några stjärtfjädrar.
Jag vet att de skulle blivit mat till oss innan vintern i vilket fall, men det känns så fruktansvärt att de slutade sitt liv på detta sättet. Rädda och jagade och uppätna. En av dem har blött en stor pöl blod ute på åkern, hur länge låg han där skadad innan räven kom och gjorde slut på lidandet? M's anka Mats, eller kvarlevorna efter honom, låg precis utanför grinden. Jag och C städade upp honom med sammanbitna käkar och tårar i ögonen och sen lade vi resten av dagen på att rävsäkra gården.
Nu har kaninburarna dubbla galler, Adolf sover inlåst i sitt hus, hönsgården har vi strött hundpäls runt och likaså kaninerna (det ska vara sjukt effektivt mot räven har jag googlat mig till), hönshusets fönster täpper vi igen med spånplatta på natten och överallt hänger det hemmameckade vindspel som förhoppningsvis iallfall väcker oss om någon sätter fart på dem nattetid. Sista rundan med Loffe tas numera i trädgården där han får gå och kissa på hönsgården så mycket han vill. Alla hönsen har utegångsförbud efter kl 20.00 och den överlevande ankan är numera förste man i hönshuset. Han har lärt sig sin läxa.
Som tur är har alla moln en silverkant, och vår presenterade sig genom dessa ljuvliga små pluttar/pluttor:
Vi fick plåster på såren och det fick överlevarankan också för nu är han en stolt pappa/storebror/äkta make och vakar över snuttbäbisarna med sitt LIV. Obama fick knappt komma in i hönshuset ikväll, ankan tyckte visst att han var lite hotfull mot ällingarna. Hönsen är mycket snällare mot dessa små fluffbollarna än mot kycklingarna. De har kanske insett att myskankor blir ganska mycket större än ett höns när de är vuxna. Till och med större än vårt största fetaste leghorn (eller "ägghorn" som M tror att det heter).
Utöver rävsäkrandet har helgen gått bland annat till att åka på loppis i Östra Göinge. C tyckte att det var fruktansvärt, jag hittade en ny uggla till min samling och M köpte en leksaksbil för fem spänn, så vi var nöjda.
Den längst till höger är mitt nyaste fynd. Skitsnygg, tycker minst en person i denna familjen.
Dessutom hade jag fått för mig att jag skulle göra marmelad på nyponen i trädgården, och det visade sig vara sådär inte jättekul. Det första receptet jag provade förutsatte att man hade ett helgons tålamod och kärnade ur nyponen. För dig som inte redan visste det har nypon SKITMÅNGA kärnor. De är dessutom pyttesmå och gör så man kliar. Halvvägs genom rensande blev jag jättearg och googlade fram ett recept där man inte behöver kärna ur nyponen och följde det istället. Resultatet blev en så kallad hybridmarmelad (mitt alldeles egna ord) och ser ut så här:
Självklart måste då min älskade C omedelbart bevisa att "killar kan" vilket innebar att en sats äppelmos snabbt uppstod, till synes ur tomma intet, så snabb är han. Inte alls som vissa andra i detta hushållet som svettas och svär och behöver hjälp med att passera skitmarmeladen genom en finmaskig sil, oh no.
Så här fin blev äppelmosen:
Dock gav jag igen genom att slänga ihop en fantastisk kycklinggryta med bara skräp jag hittade i kylskåpet till middag. "Saknar lite sting" sa C. "Fuck you" sa jag.
Man vet när man hittat sin livskamrat...
måndag 20 augusti 2012
En tupp mister oskulden, en annan livet.
Kommer ni ihåg den lilla arga men ack så snygga svarthönan? Obama har fallit för henne som en fura och tydligen har han mer karisma än jag insett, för hon har börjat släppa till också. C fick bevittna stunden då kärleken bar frukt och det var tydligen väldigt romantiskt (med hönsmått mätt) och gick väldigt snabbt. Efteråt gick den arga bildsköna hönan raka vägen in i värpredet och la ett ägg. Det är pyttelitet och mycket vackert. Förmodligen argt också.
I lördags var vi på kräftskiva och kom i säng långt in på småtimmarna. I söndags vaknade Obama klockan fem. Han hyllade solens uppkomst med att gala minst trettio gånger i snabb följd med sin hesa gälla stämma. Ibland hatar jag honom.
Senare samma dag (söndag alltså) fick jag och C vara med om ett BLODBAD UTAN LIKE fast det inte var så blodigt som jag förväntat mig. I förberedelse för vår roll som självförsörjande storhönsbönder/storankbönder var vi med på en tuppslakt. Jag plockade fjädrarna av en hel död tupp alldeles själv och kräktes bara nästan när jag fick fullt med tuppblod på benen (dagens hetaste tips: ha inte shorts på dig när du ska hantera huvudlösa tuppar). Annars var det förvånansvärt odramatiskt, jag hade förväntat mig skrikande höns och dödsångest men tupparna var lugna och värdiga ända in i det sista.
Det gör nog stor skillnad att djuret i fråga levt ett gott liv också. De här tupparna hade den stora förmånen att få dö hemma på gården där de gått sedan de var små bäbistuppar och pickat och haft det bra. De nackades av en människa de kände och litade på, som gav dem omtanke och kärlek in i det sista, de var inte stressade eller ivägtransporterade eller hanterade av främlingar. De dog inte rädda eller arga, och framför allt det tyckte jag kändes bra. Det känns mycket mer ok nu att tänka att de där ankorna som går ute på gården och plaskar i sina baljor och jagar fjärilar, de kommer vi att käka upp senare i höst. Innan dess får de ett riktigt, riktigt bra liv, de får uppleva vad det är att njuta av livet och när stunden kommer för dem att dö så är det jag & C som svingar yxan.
För övrigt hämtade vi en liten dvärgbrahmatupp igårkväll som är snyggast i universum. Han heter Skuggan och ska bilda en egen liten avelsgrupp med mina brahmabäbisar är det tänkt. Tyvärr var hönsen måttligt roade över hans tillkomst och han fick gå helt själv och krafsa i rabatterna tills ankorna förbarmade sig över honom och lät honom komma in i ankgården och äta lite majs. Han har hängt med dem hela dagen idag och tror nu att han är en anka. Tack och lov har han inte börjat bajsa som dem.
I lördags var vi på kräftskiva och kom i säng långt in på småtimmarna. I söndags vaknade Obama klockan fem. Han hyllade solens uppkomst med att gala minst trettio gånger i snabb följd med sin hesa gälla stämma. Ibland hatar jag honom.
Senare samma dag (söndag alltså) fick jag och C vara med om ett BLODBAD UTAN LIKE fast det inte var så blodigt som jag förväntat mig. I förberedelse för vår roll som självförsörjande storhönsbönder/storankbönder var vi med på en tuppslakt. Jag plockade fjädrarna av en hel död tupp alldeles själv och kräktes bara nästan när jag fick fullt med tuppblod på benen (dagens hetaste tips: ha inte shorts på dig när du ska hantera huvudlösa tuppar). Annars var det förvånansvärt odramatiskt, jag hade förväntat mig skrikande höns och dödsångest men tupparna var lugna och värdiga ända in i det sista.
Det gör nog stor skillnad att djuret i fråga levt ett gott liv också. De här tupparna hade den stora förmånen att få dö hemma på gården där de gått sedan de var små bäbistuppar och pickat och haft det bra. De nackades av en människa de kände och litade på, som gav dem omtanke och kärlek in i det sista, de var inte stressade eller ivägtransporterade eller hanterade av främlingar. De dog inte rädda eller arga, och framför allt det tyckte jag kändes bra. Det känns mycket mer ok nu att tänka att de där ankorna som går ute på gården och plaskar i sina baljor och jagar fjärilar, de kommer vi att käka upp senare i höst. Innan dess får de ett riktigt, riktigt bra liv, de får uppleva vad det är att njuta av livet och när stunden kommer för dem att dö så är det jag & C som svingar yxan.
Han ser ju riktigt smaskig ut...
För övrigt hämtade vi en liten dvärgbrahmatupp igårkväll som är snyggast i universum. Han heter Skuggan och ska bilda en egen liten avelsgrupp med mina brahmabäbisar är det tänkt. Tyvärr var hönsen måttligt roade över hans tillkomst och han fick gå helt själv och krafsa i rabatterna tills ankorna förbarmade sig över honom och lät honom komma in i ankgården och äta lite majs. Han har hängt med dem hela dagen idag och tror nu att han är en anka. Tack och lov har han inte börjat bajsa som dem.
torsdag 16 augusti 2012
Ägg och ankbajs.
Så detta är vad som hänt på sistone:
Jag överlevde en semester på Skara sommarland med min fantastiska svär-familj, ihållande ösregn och en aning fler gin&tonics än vad som var hälsosamt. Under tiden passade underbara J våra kreatur och gjorde ett fantastiskt jobb. Nästan ingen smet.
Något senare visade det sig tyvärr att vi hade besök i hönsgården av herr Marek och vår lilla arga silkeshöna Flätan fick avlivas. Mycket ledsamt. Men följden av det var att stämningen i flocken blev betydligt bättre väldigt snabbt när det inte längre fanns nån som skrek åt tuppen och hackade brahmorna i gumpen. Vips, så fick brahmabäbisarna också sova i hönshögen och alla var nöjda. Utom Flätan, som var död.
Vad skulle vi göra nu då, när allt var så tyst och lugnt? Skaffa ankor, såklart! Så vi körde till Eslöv en vacker kväll och släpade hem fyra väldigt missnöjda myskankor, en mamma och hennes tre tonårsbarn. De fick sova i hönsgården första natten, dagen därpå skulle de vallas in i en provisorisk ankgård och GIVETVIS rymde då mamman och bor numera på åkern. Men hon kommer och äter frukost varje morgon, så vi har hopp om att muta henne med havre och isbergssallad tills hon börjar älska oss och flyttar hem igen.
Ankorna är jätteroliga. De kvackar inte, utan kvittrar, och älskar plommon över allt annat. Idag får de gå fria i trädgården för första gången och hittills funkar det bra. En hel del bajs blir det, så jag rekommenderar eventuella besökare att ha med sig extra flipflops för trädgårdsbruk.
Sen kom vi också fram till att vi vill ha ägg NUUUUUU, så vi utnyttjade fräckt våra nära och käras bekantskapskrets och släpade hem två leghornhönor, två skånska blommehönor och en liten arg och snackig typ som eventuellt är en svarthöna. Fantastiska brudar. Obama blev så tagen av dem att han faktiskt GOL för första gången nånsin, i en väldigt vacker hes falsett, och leghorndamerna tog två snabba ögonkast på den samlade flocken och började ge order nästan omedelbart. Det blir nog ordning på torpet nu minsann. Och idag fick vi vårt alldeles första alldeles perfekta och alldeles oerhört vackra ägg! Så här ser det ut:
På kaninfronten verkar Fluffys graviditet framskrida bra, hon har en liten rund mage och verkar rätt nöjd med livet. Hon har bestämt avvisat Adolfs vidare närmanden, och det ska vara ett bra tecken har jag läst på nåt kaninforum..
Dumbo har efter flera veckor som vilddjur slutligen fångats in av C, hunden Loffe och en håv i nära samarbete. För närvarande sitter hon, arg och tovig, i en bur på Ms rum. Han har två veckor på sig att få henne så tam så hon kommer när man kallar (med andra ord: två kilo kaningodis) annars blir det huggkubben för lilla vilda Dumbo. Vi kan inte ha en halvgalen f.d. tamkanin som far runt på gården och tuggar sönder saker och föder småkaniner överallt, det kommer att leda till en massa otyg och besvär. Så jag hoppas innerligt att vi antingen kan få henne att lita på oss och tycka om oss igen, eller att vi kan hitta ett sätt för henne att leva lycklig någon annanstans. Det känns tragiskt att ta livet av henne, men det känns faktiskt ännu värre att hon ska leva sitt lilla kaninliv olycklig.
Jag överlevde en semester på Skara sommarland med min fantastiska svär-familj, ihållande ösregn och en aning fler gin&tonics än vad som var hälsosamt. Under tiden passade underbara J våra kreatur och gjorde ett fantastiskt jobb. Nästan ingen smet.
Något senare visade det sig tyvärr att vi hade besök i hönsgården av herr Marek och vår lilla arga silkeshöna Flätan fick avlivas. Mycket ledsamt. Men följden av det var att stämningen i flocken blev betydligt bättre väldigt snabbt när det inte längre fanns nån som skrek åt tuppen och hackade brahmorna i gumpen. Vips, så fick brahmabäbisarna också sova i hönshögen och alla var nöjda. Utom Flätan, som var död.
Vad skulle vi göra nu då, när allt var så tyst och lugnt? Skaffa ankor, såklart! Så vi körde till Eslöv en vacker kväll och släpade hem fyra väldigt missnöjda myskankor, en mamma och hennes tre tonårsbarn. De fick sova i hönsgården första natten, dagen därpå skulle de vallas in i en provisorisk ankgård och GIVETVIS rymde då mamman och bor numera på åkern. Men hon kommer och äter frukost varje morgon, så vi har hopp om att muta henne med havre och isbergssallad tills hon börjar älska oss och flyttar hem igen.
Ankorna är jätteroliga. De kvackar inte, utan kvittrar, och älskar plommon över allt annat. Idag får de gå fria i trädgården för första gången och hittills funkar det bra. En hel del bajs blir det, så jag rekommenderar eventuella besökare att ha med sig extra flipflops för trädgårdsbruk.
Sen kom vi också fram till att vi vill ha ägg NUUUUUU, så vi utnyttjade fräckt våra nära och käras bekantskapskrets och släpade hem två leghornhönor, två skånska blommehönor och en liten arg och snackig typ som eventuellt är en svarthöna. Fantastiska brudar. Obama blev så tagen av dem att han faktiskt GOL för första gången nånsin, i en väldigt vacker hes falsett, och leghorndamerna tog två snabba ögonkast på den samlade flocken och började ge order nästan omedelbart. Det blir nog ordning på torpet nu minsann. Och idag fick vi vårt alldeles första alldeles perfekta och alldeles oerhört vackra ägg! Så här ser det ut:
På kaninfronten verkar Fluffys graviditet framskrida bra, hon har en liten rund mage och verkar rätt nöjd med livet. Hon har bestämt avvisat Adolfs vidare närmanden, och det ska vara ett bra tecken har jag läst på nåt kaninforum..
Dumbo har efter flera veckor som vilddjur slutligen fångats in av C, hunden Loffe och en håv i nära samarbete. För närvarande sitter hon, arg och tovig, i en bur på Ms rum. Han har två veckor på sig att få henne så tam så hon kommer när man kallar (med andra ord: två kilo kaningodis) annars blir det huggkubben för lilla vilda Dumbo. Vi kan inte ha en halvgalen f.d. tamkanin som far runt på gården och tuggar sönder saker och föder småkaniner överallt, det kommer att leda till en massa otyg och besvär. Så jag hoppas innerligt att vi antingen kan få henne att lita på oss och tycka om oss igen, eller att vi kan hitta ett sätt för henne att leva lycklig någon annanstans. Det känns tragiskt att ta livet av henne, men det känns faktiskt ännu värre att hon ska leva sitt lilla kaninliv olycklig.
söndag 5 augusti 2012
Kaniner, tuppar och annat otyg.
Huruvida vi är otursförföljda eller inte kan man bara spekulera i, men här är en lista över samtliga fruktansvärda saker som hänt oss på en knapp vecka:
1. Lisa dog.
2. Lejonhuvade dvärgkaninen Dumbo rymde.
3. Dumbo rymde igen (vi fångade henne emellan).
4. Dumbos syster Fluffy rymde men kunde fångas ganska smärtfritt efter att hunden Loffe (chihuahuablandning) överlycklig "vallat" henne tills varken han eller hon visste vad de hette eller var de bodde.
5. Dumbo rymde återigen och kan nu inte fångas in alls eftersom hon lärt sig alla våra knep samt är mycket (MYCKET) snabbare än både vi och hunden.
6. Kampfisken Hampus åt upp halva svärdbäraren Madonna (hon efterlämnar två söner och en mal).
Därmed inte sagt att allt bara är doom & gloom på den lilla gården på prärien. Vi har haft lite trevliga upplevelser också på sistone. Till exempel har vi fått erfara exakt hur det går till när två kaniner parar sig (två juck och en suck, precis som vi misstänkte) och nu kan vi förhoppningsvis räkna med bäbisar om 28-35 dagar.
Våra kära silkeshöns växer och frodas och man börjar urskilja deras personligheter, vilket är extremt intressant. Tyvärr är alla deras personligheter av den mobbande typen, så dvärgbrahmorna har det inte jättelätt. Vid matningsdags har jag fått krypa in i hönsgården och svärande motat bort tre tykna silkeskycklingar och en rent ut sagt ondskefull tupp från brahmagänget tills de hunnit picka i sig lite snacks. Så fort jag lämnar området kommer Obama som en hotfull fluffig hårboll farandes från andra änden av hönsgården med huvudet sänkt och vingarna spridda och hackar de stackars brahmorna i huvudet tills de lämnar foderautomaten. Han är inte en bra adoptivpappa/äkta make.
Men brahmorna har under min ömma tillsyn lyckats växa till sig lite ändå. Eller, alla utom Smulan, minstingen i brahmamaffian, som fortfarande är ungefär lika stor som ett ägg. Ärligt talat tror jag att C blev pålurad de tre minst lovande hönorna i flocken, hönssäljaren fattade nog redan på håll vilken fjäderfä-novis denne stilige mannen är. Alldeles för mycket Ralph Lauren, alldeles för lite gödsellukt. Det är alltid det det faller på..
1. Lisa dog.
2. Lejonhuvade dvärgkaninen Dumbo rymde.
3. Dumbo rymde igen (vi fångade henne emellan).
4. Dumbos syster Fluffy rymde men kunde fångas ganska smärtfritt efter att hunden Loffe (chihuahuablandning) överlycklig "vallat" henne tills varken han eller hon visste vad de hette eller var de bodde.
5. Dumbo rymde återigen och kan nu inte fångas in alls eftersom hon lärt sig alla våra knep samt är mycket (MYCKET) snabbare än både vi och hunden.
6. Kampfisken Hampus åt upp halva svärdbäraren Madonna (hon efterlämnar två söner och en mal).
Dumbo & Fluffy. Dumma jäkla skitkaniner.
Därmed inte sagt att allt bara är doom & gloom på den lilla gården på prärien. Vi har haft lite trevliga upplevelser också på sistone. Till exempel har vi fått erfara exakt hur det går till när två kaniner parar sig (två juck och en suck, precis som vi misstänkte) och nu kan vi förhoppningsvis räkna med bäbisar om 28-35 dagar.
Våra kära silkeshöns växer och frodas och man börjar urskilja deras personligheter, vilket är extremt intressant. Tyvärr är alla deras personligheter av den mobbande typen, så dvärgbrahmorna har det inte jättelätt. Vid matningsdags har jag fått krypa in i hönsgården och svärande motat bort tre tykna silkeskycklingar och en rent ut sagt ondskefull tupp från brahmagänget tills de hunnit picka i sig lite snacks. Så fort jag lämnar området kommer Obama som en hotfull fluffig hårboll farandes från andra änden av hönsgården med huvudet sänkt och vingarna spridda och hackar de stackars brahmorna i huvudet tills de lämnar foderautomaten. Han är inte en bra adoptivpappa/äkta make.
Men brahmorna har under min ömma tillsyn lyckats växa till sig lite ändå. Eller, alla utom Smulan, minstingen i brahmamaffian, som fortfarande är ungefär lika stor som ett ägg. Ärligt talat tror jag att C blev pålurad de tre minst lovande hönorna i flocken, hönssäljaren fattade nog redan på håll vilken fjäderfä-novis denne stilige mannen är. Alldeles för mycket Ralph Lauren, alldeles för lite gödsellukt. Det är alltid det det faller på..
onsdag 1 augusti 2012
Adolf tror han är Steve McQueen och jag får presenter.
Den här unge mannen heter Adolf och han är mycket stygg.
Imorse vaknade jag, drog upp rullgardinen och upptäckte till min FASA att Adolfs bur låg vält på gräsmattan med taket till hälften avpuffat. "RÄÄÄÄÄÄVEN!" skrek givetvis min inre röst i gäll falsett och jag slet på mig enbart rosa kläder och rusade ut i trädgården som en enorm, hysterisk Barbiedocka. Helt i onödan såklart. Vår lille dvärgvädur har uppenbarligen värsta Houdinitalangerna, men som tur är tänkte han inte rymma så långt. Adolf är nämligen djupt förälskad (DJUPT) i Cs ögonsten, den enorma franska väduren Bullet, så han satt som klistrad vid hennes bur och viskade mjuka kärleksord i hennes jättestora öron med medelgod framgång.
Vad han hade tagit sig till om han kommit in till Bullet är oklart. Jag tror inte att han ens nått upp till hennes viktiga delar.
För övrigt fick jag världens bästa födelsedagspresent i förtid idag (jag fyller år på måndag). Min älskade kärleksfulla bedårande sambo har idag kört Skånes rike runt (fast han bara skulle runt kroken) för att göra mig o-ledsen igen efter Lisas hastiga hemska död. Han körde lite fel ("jävla gps") och hamnade i Lund istället för Linderöd men kom till slut hem med hela tre små ljuvliga dvärgbrahmahönor!
Åååååååh vad genomsöta de är! Vilka gumpar! Vilka röster! Pip pip pip sa brahmorna, och Obama suckade uppgivet och tolererade deras tillkomst. Dock får de INTE lov att sova under honom, det får bara silkesbäbisarna göra. Brahmorna grät och grät och grät, så till slut knödde jag in dem i ett av värpredena och bäddade in dem i halm. Då blev det äntligen tyst.
Åh lilla plutt, hoppas ni blir lyckliga hos oss.
tisdag 31 juli 2012
Skörd i tid och otid.
Hittills har vi varit ganska duktiga på att ta tillvara på vad som växer i trädgården. Fläderbuskarna har gett upphov till typ 20 liter flädersaft och vinbärsbuskarna har blivit gelé (med rätt mycket frön i, jag tröttnade på att försöka sila genom en bakduk och knödde det genom ett litet durkslag istället vilket gick sådär bra), päronen har blivit päronpajer och massa godis till kaniner, råttor och höns.
Men nu börjar det spåra ur. Päronen är PYTTEsmå och SKITmånga och jag hinner inte med. Förra veckan krattade jag päron tills jag fick en blåsa på högerhanden som fortfarande gör extremt ont och varje gång jag överhuvudtaget använder handen går den upp igen (AAAHHH i-landsproblemet!!) men en halv dag senare såg trädgården lika nerlusad ut igen.
Kan man göra saft på päron? Kan man isåfall använda även PYTTEsmå päron som är för små för att kärnas och klyftas och som i de flesta fall redan är tuggade på av div. fåglar, en liten hund och tjugotusen insekter? Är det extremt lätt och icke-krävande, för annars blir jag bara ledsen innan det är färdigt?
Snälla Bullen hjälp. Kram, frustrerad tjej med frukt-issues.
Men nu börjar det spåra ur. Päronen är PYTTEsmå och SKITmånga och jag hinner inte med. Förra veckan krattade jag päron tills jag fick en blåsa på högerhanden som fortfarande gör extremt ont och varje gång jag överhuvudtaget använder handen går den upp igen (AAAHHH i-landsproblemet!!) men en halv dag senare såg trädgården lika nerlusad ut igen.
Sargad hand med halvläkt blåsa.
Kan man göra saft på päron? Kan man isåfall använda även PYTTEsmå päron som är för små för att kärnas och klyftas och som i de flesta fall redan är tuggade på av div. fåglar, en liten hund och tjugotusen insekter? Är det extremt lätt och icke-krävande, för annars blir jag bara ledsen innan det är färdigt?
Snälla Bullen hjälp. Kram, frustrerad tjej med frukt-issues.
måndag 30 juli 2012
Det fruktansvärda.
Vi har sorg på gården. Den första förlusten har drabbat oss.
Hönsen som rymde fick knata runt i trädgården tills C kom hem, och då skulle vi hjälpas åt att driva in dem. Fick in Alfons och Flätan i ett litet nafs, sen fick jag ett bra grepp om Obama och slängde in honom också. Två bäbisar kvar ute, alltså.
Då hände det fruktansvärda. På något sätt kom lilla fina vita Lisa i kläm och helt plötsligt hade C blod på båda händerna och ända upp på ena armen och Lisa ryckte och pep och jag fick panik och sprang efter en spade och skrek att vi måste nacka henne (ja, med en spade, fråga inte, jag är ingen riktig bonde ju, jag vet knappt vad jag gör nånsin).
Lisa dog i Cs varma händer efter en knapp halvminut som kändes som en evighet.
Jag grät väldigt snorigt, C begravde i syrénbersån. Han gjorde ett litet kors också av två pinnar och satte en ros på graven. M lade dit ett päron för päron gillar hönsen mer än nånting annat. Han försökte trösta också "gråt inte mamma, det var ju inte din kanin". Nä tack och lov. Det var illa nog med en liten kyckling som vi bara haft i tre dagar.
Det var lätt som en plätt att få in Rut också i hönsgården sen iallafall. Nu sover de resterande chicksen tryggt och jag gråter fortfarande då och då.
Räven var INTE hönsens Enemy Number One, tyvärr.
Hönsen som rymde fick knata runt i trädgården tills C kom hem, och då skulle vi hjälpas åt att driva in dem. Fick in Alfons och Flätan i ett litet nafs, sen fick jag ett bra grepp om Obama och slängde in honom också. Två bäbisar kvar ute, alltså.
Då hände det fruktansvärda. På något sätt kom lilla fina vita Lisa i kläm och helt plötsligt hade C blod på båda händerna och ända upp på ena armen och Lisa ryckte och pep och jag fick panik och sprang efter en spade och skrek att vi måste nacka henne (ja, med en spade, fråga inte, jag är ingen riktig bonde ju, jag vet knappt vad jag gör nånsin).
Lisa dog i Cs varma händer efter en knapp halvminut som kändes som en evighet.
Jag grät väldigt snorigt, C begravde i syrénbersån. Han gjorde ett litet kors också av två pinnar och satte en ros på graven. M lade dit ett päron för päron gillar hönsen mer än nånting annat. Han försökte trösta också "gråt inte mamma, det var ju inte din kanin". Nä tack och lov. Det var illa nog med en liten kyckling som vi bara haft i tre dagar.
Det var lätt som en plätt att få in Rut också i hönsgården sen iallafall. Nu sover de resterande chicksen tryggt och jag gråter fortfarande då och då.
Räven var INTE hönsens Enemy Number One, tyvärr.
Nybakat bröd & höns på flykt.
Det enda som är bra med regniga dagar är att man faktiskt får lite gjort inomhus när man inte blir distraherad av möjligheten att ligga i en solstol och jäsa tio timmar i sträck. Igår målade vi matrummet och köket, idag har jag meckat bröd.
Jag är inte mycket för såna där komplexa bröd som ska jäsa eller som kräver surdeg och annat som förutsätter att man har nån form av framförhållning, så jag brukar köra med fillimpor. Man slänger i lite frön och vad mjölsorter man har i skåpet, och vips så luktar köket ljuvligt och barnet tuggar nyttig macka istället för den kulinariska höjdpunkten ICAs billigaste rostebröd. Idag körde jag på dinkelmjöl, lin- och solrosfrön och pumpakärnor, vetegroddar och bitar av äpple och torkade aprikoser. Resultatet blev detta:
Äppelskrabborna och lite gurka tänkte jag sen att vi kunde låta hönsen snaska på, så jag och barnet travade ner i trädgården och gladde fjäderfäna. Men inte nog där...barnet ville hålla en kyckling. Okej, sa jag och gav mig in i rastgården MED DÖRREN ÖPPEN BAKOM MIG! Fail! Gissa hur många kycklingar barnet fick hålla, och gissa hur många höns som är kvar i rastgården? Precis.
Suck. Hoppas Obama fixar hem flocken innan det är dags för räven att handla kvällsmat.
Jag är inte mycket för såna där komplexa bröd som ska jäsa eller som kräver surdeg och annat som förutsätter att man har nån form av framförhållning, så jag brukar köra med fillimpor. Man slänger i lite frön och vad mjölsorter man har i skåpet, och vips så luktar köket ljuvligt och barnet tuggar nyttig macka istället för den kulinariska höjdpunkten ICAs billigaste rostebröd. Idag körde jag på dinkelmjöl, lin- och solrosfrön och pumpakärnor, vetegroddar och bitar av äpple och torkade aprikoser. Resultatet blev detta:
Omnomnom liksom.
Äppelskrabborna och lite gurka tänkte jag sen att vi kunde låta hönsen snaska på, så jag och barnet travade ner i trädgården och gladde fjäderfäna. Men inte nog där...barnet ville hålla en kyckling. Okej, sa jag och gav mig in i rastgården MED DÖRREN ÖPPEN BAKOM MIG! Fail! Gissa hur många kycklingar barnet fick hålla, och gissa hur många höns som är kvar i rastgården? Precis.
Suck. Hoppas Obama fixar hem flocken innan det är dags för räven att handla kvällsmat.
Nya familjemedlemmar!
Vi har skaffat höns!
I lördags gick vi upp SKITTIDIGT (C lite tidigare än jag, han var ju hyperexalterad, bredde mackor och bryggde kaffe och packade picknickkorgen som en hel hausfrau) för att köra till djurmarknaden på Herrevadskloster. När vi gick ut till bilen tog min älskade make en liten sväng in i garaget och hämtade transportkorgen..."ifall att", sa han.
Ok. Fler kaniner tänkte jag.
Men det blev höns! Vi förälskade oss i silkeshöns, damen som sålde dem körde sitt spiel om hur treeeevliga de är, lägger ägg och ruvar gärna och kan inte flyga (bra, då slipper vi klättra i träd efter dem) så vi plockade på oss fyra små bäbisar och en ungtupp. Han är svart, så han heter Obama. Småbäbisarna har C och M fått namnge, så de heter Alfons, Lisa, Rut och Flätan. Jag hoppas att minst tre av dem är hönor så vi kan få lite ägg nångång.
Den mellanstora kaninburen fick därmed hastigt och lustigt byggas om till hönshus, en rastgård har meckats ihop och tanken är att chicksen sen ska gå fritt på gården när vi är hemma och gå inhägnade när vi är på jobb etc. Det blir nog superbra.
Måste säga att jag är SJUKT imponerad av tuppen Obama, han är värsta kärleksfulla pappa/storebror/äkta man till de små knoddarna. Igår när jag låst in dem i hönshuset för kvällen samlade han in de små liven, knödde in dem under sin mage och typ ruvade dem till sömns. Helt ljuvligt, där låg de och nickade och småkuttrade och hade det hur fint som helst ihop. Tårögd, oh ja.
Nu i efterhand säger ju C att han hade PLANERAT att hönsen skulle införskaffas, jomen visst. Vi vet ju INGENTING om hönshållning, men å andra sidan vet vi sällan vad vi håller på med och livet brukar funka ändå. Jag har läst på som en riktigt hönsnörd, googlat och frågat vänner & bekanta som vet och beställt en hönsbok som ska vara bra. Får hoppas det går hem bara. Jag är redan helt kär i våra små pluppar, nu får vi hålla tummarna att de klarar sig mot räv och hök och min okunskap..
Obama. En stilig singelkille.
I lördags gick vi upp SKITTIDIGT (C lite tidigare än jag, han var ju hyperexalterad, bredde mackor och bryggde kaffe och packade picknickkorgen som en hel hausfrau) för att köra till djurmarknaden på Herrevadskloster. När vi gick ut till bilen tog min älskade make en liten sväng in i garaget och hämtade transportkorgen..."ifall att", sa han.
Ok. Fler kaniner tänkte jag.
Men det blev höns! Vi förälskade oss i silkeshöns, damen som sålde dem körde sitt spiel om hur treeeevliga de är, lägger ägg och ruvar gärna och kan inte flyga (bra, då slipper vi klättra i träd efter dem) så vi plockade på oss fyra små bäbisar och en ungtupp. Han är svart, så han heter Obama. Småbäbisarna har C och M fått namnge, så de heter Alfons, Lisa, Rut och Flätan. Jag hoppas att minst tre av dem är hönor så vi kan få lite ägg nångång.
Den mellanstora kaninburen fick därmed hastigt och lustigt byggas om till hönshus, en rastgård har meckats ihop och tanken är att chicksen sen ska gå fritt på gården när vi är hemma och gå inhägnade när vi är på jobb etc. Det blir nog superbra.
Måste säga att jag är SJUKT imponerad av tuppen Obama, han är värsta kärleksfulla pappa/storebror/äkta man till de små knoddarna. Igår när jag låst in dem i hönshuset för kvällen samlade han in de små liven, knödde in dem under sin mage och typ ruvade dem till sömns. Helt ljuvligt, där låg de och nickade och småkuttrade och hade det hur fint som helst ihop. Tårögd, oh ja.
Nu i efterhand säger ju C att han hade PLANERAT att hönsen skulle införskaffas, jomen visst. Vi vet ju INGENTING om hönshållning, men å andra sidan vet vi sällan vad vi håller på med och livet brukar funka ändå. Jag har läst på som en riktigt hönsnörd, googlat och frågat vänner & bekanta som vet och beställt en hönsbok som ska vara bra. Får hoppas det går hem bara. Jag är redan helt kär i våra små pluppar, nu får vi hålla tummarna att de klarar sig mot räv och hök och min okunskap..
Obama. En stilig singelkille.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)