Räven är ett rovdjur och han borde ha stryk.

När man är lite väl kaxig brukar det skita sig. Som när man spelar "Den försvunna diamanten" och har fått en massa juveler och jättemycket pengar, då väntar det alltid en bov på nästa ort. Och när man håller på och snackar om hur säkra vi är här ute mitt bland fälten i ingenstans, hur räven inte visar sig här med mindre än att man ringer och bjuder in honom på en grogg och texas hold'em, då kommer den lille rödhårige skiten tassande med gaffel och kniv i nävarna.

Det var så svårt att få myskankorna att gå in i hönsgården, de for åt fyra olika håll och ibland flög de iväg helt. Och här finns ju som sagt ingen räv, så vi behövde ju inte stressa upp både dem och oss varenda kväll över det. Men så fanns det ju visst en räv, och han var en hungrig räv, och när jag gick upp i lördags morse för att släppa ut hönsen så fanns det bara en ledsen ensam anka kvar. Och han fattas några stjärtfjädrar.

Jag vet att de skulle blivit mat till oss innan vintern i vilket fall, men det känns så fruktansvärt att de slutade sitt liv på detta sättet. Rädda och jagade och uppätna. En av dem har blött en stor pöl blod ute på åkern, hur länge låg han där skadad innan räven kom och gjorde slut på lidandet? M's anka Mats, eller kvarlevorna efter honom, låg precis utanför grinden. Jag och C städade upp honom med sammanbitna käkar och tårar i ögonen och sen lade vi resten av dagen på att rävsäkra gården.

Nu har kaninburarna dubbla galler, Adolf sover inlåst i sitt hus, hönsgården har vi strött hundpäls runt och likaså kaninerna (det ska vara sjukt effektivt mot räven har jag googlat mig till), hönshusets fönster täpper vi igen med spånplatta på natten och överallt hänger det hemmameckade vindspel som förhoppningsvis iallfall väcker oss om någon sätter fart på dem nattetid. Sista rundan med Loffe tas numera i trädgården där han får gå och kissa på hönsgården så mycket han vill. Alla hönsen har utegångsförbud efter kl 20.00 och den överlevande ankan är numera förste man i hönshuset. Han har lärt sig sin läxa.

Som tur är har alla moln en silverkant, och vår presenterade sig genom dessa ljuvliga små pluttar/pluttor:

Vi fick plåster på såren och det fick överlevarankan också för nu är han en stolt pappa/storebror/äkta make och vakar över snuttbäbisarna med sitt LIV. Obama fick knappt komma in i hönshuset ikväll, ankan tyckte visst att han var lite hotfull mot ällingarna. Hönsen är mycket snällare mot dessa små fluffbollarna än mot kycklingarna. De har kanske insett att myskankor blir ganska mycket större än ett höns när de är vuxna. Till och med större än vårt största fetaste leghorn (eller "ägghorn" som M tror att det heter).

Utöver rävsäkrandet har helgen gått bland annat till att åka på loppis i Östra Göinge. C tyckte att det var fruktansvärt, jag hittade en ny uggla till min samling och M köpte en leksaksbil för fem spänn, så vi var nöjda.

Den längst till höger är mitt nyaste fynd. Skitsnygg, tycker minst en person i denna familjen.

Dessutom hade jag fått för mig att jag skulle göra marmelad på nyponen i trädgården, och det visade sig vara sådär inte jättekul. Det första receptet jag provade förutsatte att man hade ett helgons tålamod och kärnade ur nyponen. För dig som inte redan visste det har nypon SKITMÅNGA kärnor. De är dessutom pyttesmå och gör så man kliar. Halvvägs genom rensande blev jag jättearg och googlade fram ett recept där man inte behöver kärna ur nyponen och följde det istället. Resultatet blev en så kallad hybridmarmelad (mitt alldeles egna ord) och ser ut så här:

Självklart måste då min älskade C omedelbart bevisa att "killar kan" vilket innebar att en sats äppelmos snabbt uppstod, till synes ur tomma intet, så snabb är han. Inte alls som vissa andra i detta hushållet som svettas och svär och behöver hjälp med att passera skitmarmeladen genom en finmaskig sil, oh no. 

Så här fin blev äppelmosen:

Dock gav jag igen genom att slänga ihop en fantastisk kycklinggryta med bara skräp jag hittade i kylskåpet till middag. "Saknar lite sting" sa C. "Fuck you" sa jag.

Man vet när man hittat sin livskamrat...

En tupp mister oskulden, en annan livet.

Kommer ni ihåg den lilla arga men ack så snygga svarthönan? Obama har fallit för henne som en fura och tydligen har han mer karisma än jag insett, för hon har börjat släppa till också. C fick bevittna stunden då kärleken bar frukt och det var tydligen väldigt romantiskt (med hönsmått mätt) och gick väldigt snabbt. Efteråt gick den arga bildsköna hönan raka vägen in i värpredet och la ett ägg. Det är pyttelitet och mycket vackert. Förmodligen argt också.

I lördags var vi på kräftskiva och kom i säng långt in på småtimmarna. I söndags vaknade Obama klockan fem. Han hyllade solens uppkomst med att gala minst trettio gånger i snabb följd med sin hesa gälla stämma. Ibland hatar jag honom.

Senare samma dag (söndag alltså) fick jag och C vara med om ett BLODBAD UTAN LIKE fast det inte var så blodigt som jag förväntat mig. I förberedelse för vår roll som självförsörjande storhönsbönder/storankbönder var vi med på en tuppslakt. Jag plockade fjädrarna av en hel död tupp alldeles själv och kräktes bara nästan när jag fick fullt med tuppblod på benen (dagens hetaste tips: ha inte shorts på dig när du ska hantera huvudlösa tuppar). Annars var det förvånansvärt odramatiskt, jag hade förväntat mig skrikande höns och dödsångest men tupparna var lugna och värdiga ända in i det sista.

Det gör nog stor skillnad att djuret i fråga levt ett gott liv också. De här tupparna hade den stora förmånen att få dö hemma på gården där de gått sedan de var små bäbistuppar och pickat och haft det bra. De nackades av en människa de kände och litade på, som gav dem omtanke och kärlek in i det sista, de var inte stressade eller ivägtransporterade eller hanterade av främlingar. De dog inte rädda eller arga, och framför allt det tyckte jag kändes bra. Det känns mycket mer ok nu att tänka att de där ankorna som går ute på gården och plaskar i sina baljor och jagar fjärilar, de kommer vi att käka upp senare i höst. Innan dess får de ett riktigt, riktigt bra liv, de får uppleva vad det är att njuta av livet och när stunden kommer för dem att dö så är det jag & C som svingar yxan.

Han ser ju riktigt smaskig ut...

För övrigt hämtade vi en liten dvärgbrahmatupp igårkväll som är snyggast i universum. Han heter Skuggan och ska bilda en egen liten avelsgrupp med mina brahmabäbisar är det tänkt. Tyvärr var hönsen måttligt roade över hans tillkomst och han fick gå helt själv och krafsa i rabatterna tills ankorna förbarmade sig över honom och lät honom komma in i ankgården och äta lite majs. Han har hängt med dem hela dagen idag och tror nu att han är en anka. Tack och lov har han inte börjat bajsa som dem.

Ägg och ankbajs.

Så detta är vad som hänt på sistone:

Jag överlevde en semester på Skara sommarland med min fantastiska svär-familj, ihållande ösregn och en aning fler gin&tonics än vad som var hälsosamt. Under tiden passade underbara J våra kreatur och gjorde ett fantastiskt jobb. Nästan ingen smet.

Något senare visade det sig tyvärr att vi hade besök i hönsgården av herr Marek och vår lilla arga silkeshöna Flätan fick avlivas. Mycket ledsamt. Men följden av det var att stämningen i flocken blev betydligt bättre väldigt snabbt när det inte längre fanns nån som skrek åt tuppen och hackade brahmorna i gumpen. Vips, så fick brahmabäbisarna också sova i hönshögen och alla var nöjda. Utom Flätan, som var död.

Vad skulle vi göra nu då, när allt var så tyst och lugnt? Skaffa ankor, såklart! Så vi körde till Eslöv en vacker kväll och släpade hem fyra väldigt missnöjda myskankor, en mamma och hennes tre tonårsbarn. De fick sova i hönsgården första natten, dagen därpå skulle de vallas in i en provisorisk ankgård och GIVETVIS rymde då mamman och bor numera på åkern. Men hon kommer och äter frukost varje morgon, så vi har hopp om att muta henne med havre och isbergssallad tills hon börjar älska oss och flyttar hem igen.

Ankorna är jätteroliga. De kvackar inte, utan kvittrar, och älskar plommon över allt annat. Idag får de gå fria i trädgården för första gången och hittills funkar det bra. En hel del bajs blir det, så jag rekommenderar eventuella besökare att ha med sig extra flipflops för trädgårdsbruk.

Sen kom vi också fram till att vi vill ha ägg NUUUUUU, så vi utnyttjade fräckt våra nära och käras bekantskapskrets och släpade hem två leghornhönor, två skånska blommehönor och en liten arg och snackig typ som eventuellt är en svarthöna. Fantastiska brudar. Obama blev så tagen av dem att han faktiskt GOL för första gången nånsin, i en väldigt vacker hes falsett, och leghorndamerna tog två snabba ögonkast på den samlade flocken och började ge order nästan omedelbart. Det blir nog ordning på torpet nu minsann. Och idag fick vi vårt alldeles första alldeles perfekta och alldeles oerhört vackra ägg! Så här ser det ut:

På kaninfronten verkar Fluffys graviditet framskrida bra, hon har en liten rund mage och verkar rätt nöjd med livet. Hon har bestämt avvisat Adolfs vidare närmanden, och det ska vara ett bra tecken har jag läst på nåt kaninforum..

Dumbo har efter flera veckor som vilddjur slutligen fångats in av C, hunden Loffe och en håv i nära samarbete. För närvarande sitter hon, arg och tovig, i en bur på Ms rum. Han har två veckor på sig att få henne så tam så hon kommer när man kallar (med andra ord: två kilo kaningodis) annars blir det huggkubben för lilla vilda Dumbo. Vi kan inte ha en halvgalen f.d. tamkanin som far runt på gården och tuggar sönder saker och föder småkaniner överallt, det kommer att leda till en massa otyg och besvär. Så jag hoppas innerligt att vi antingen kan få henne att lita på oss och tycka om oss igen, eller att vi kan hitta ett sätt för henne att leva lycklig någon annanstans. Det känns tragiskt att ta livet av henne, men det känns faktiskt ännu värre att hon ska leva sitt lilla kaninliv olycklig.

Kaniner, tuppar och annat otyg.

Huruvida vi är otursförföljda eller inte kan man bara spekulera i, men här är en lista över samtliga fruktansvärda saker som hänt oss på en knapp vecka:

1. Lisa dog.
2. Lejonhuvade dvärgkaninen Dumbo rymde.
3. Dumbo rymde igen (vi fångade henne emellan).
4. Dumbos syster Fluffy rymde men kunde fångas ganska smärtfritt efter att hunden Loffe (chihuahuablandning) överlycklig "vallat" henne tills varken han eller hon visste vad de hette eller var de bodde.
5. Dumbo rymde återigen och kan nu inte fångas in alls eftersom hon lärt sig alla våra knep samt är mycket (MYCKET) snabbare än både vi och hunden.
6. Kampfisken Hampus åt upp halva svärdbäraren Madonna (hon efterlämnar två söner och en mal).

Dumbo & Fluffy. Dumma jäkla skitkaniner.

Därmed inte sagt att allt bara är doom & gloom på den lilla gården på prärien. Vi har haft lite trevliga upplevelser också på sistone. Till exempel har vi fått erfara exakt hur det går till när två kaniner parar sig (två juck och en suck, precis som vi misstänkte) och nu kan vi förhoppningsvis räkna med bäbisar om 28-35 dagar.

Våra kära silkeshöns växer och frodas och man börjar urskilja deras personligheter, vilket är extremt intressant. Tyvärr är alla deras personligheter av den mobbande typen, så dvärgbrahmorna har det inte jättelätt. Vid matningsdags har jag fått krypa in i hönsgården och svärande motat bort tre tykna silkeskycklingar och en rent ut sagt ondskefull tupp från brahmagänget tills de hunnit picka i sig lite snacks. Så fort jag lämnar området kommer Obama som en hotfull fluffig hårboll farandes från andra änden av hönsgården med huvudet sänkt och vingarna spridda och hackar de stackars brahmorna i huvudet tills de lämnar foderautomaten. Han är inte en bra adoptivpappa/äkta make.

Men brahmorna har under min ömma tillsyn lyckats växa till sig lite ändå. Eller, alla utom Smulan, minstingen i brahmamaffian, som fortfarande är ungefär lika stor som ett ägg. Ärligt talat tror jag att C blev pålurad de tre minst lovande hönorna i flocken, hönssäljaren fattade nog redan på håll vilken fjäderfä-novis denne stilige mannen är. Alldeles för mycket Ralph Lauren, alldeles för lite gödsellukt. Det är alltid det det faller på..

Adolf tror han är Steve McQueen och jag får presenter.

Den här unge mannen heter Adolf och han är mycket stygg.

Imorse vaknade jag, drog upp rullgardinen och upptäckte till min FASA att Adolfs bur låg vält på gräsmattan med taket till hälften avpuffat. "RÄÄÄÄÄÄVEN!" skrek givetvis min inre röst i gäll falsett och jag slet på mig enbart rosa kläder och rusade ut i trädgården som en enorm, hysterisk Barbiedocka. Helt i onödan såklart. Vår lille dvärgvädur har uppenbarligen värsta Houdinitalangerna, men som tur är tänkte han inte rymma så långt. Adolf är nämligen djupt förälskad (DJUPT) i Cs ögonsten, den enorma franska väduren Bullet, så han satt som klistrad vid hennes bur och viskade mjuka kärleksord i hennes jättestora öron med medelgod framgång.

Vad han hade tagit sig till om han kommit in till Bullet är oklart. Jag tror inte att han ens nått upp till hennes viktiga delar.

För övrigt fick jag världens bästa födelsedagspresent i förtid idag (jag fyller år på måndag). Min älskade kärleksfulla bedårande sambo har idag kört Skånes rike runt (fast han bara skulle runt kroken) för att göra mig o-ledsen igen efter Lisas hastiga hemska död. Han körde lite fel ("jävla gps") och hamnade i Lund istället för Linderöd men kom till slut hem med hela tre små ljuvliga dvärgbrahmahönor! 

Åååååååh vad genomsöta de är! Vilka gumpar! Vilka röster! Pip pip pip sa brahmorna, och Obama suckade uppgivet och tolererade deras tillkomst. Dock får de INTE lov att sova under honom, det får bara silkesbäbisarna göra. Brahmorna grät och grät och grät, så till slut knödde jag in dem i ett av värpredena och bäddade in dem i halm. Då blev det äntligen tyst.

Åh lilla plutt, hoppas ni blir lyckliga hos oss.