Ledsen voffsing.

Den livsfarliga kamphunden även kallad dingon hoppade i glädjeyra utför trappan ut på gårdsplan för att hälsa på Cs pappa och slog sönder en klo på vänster framtass. Det var på söndagen.

På torsdagen ringde jag djurkliniken eftersom klon fortfarande blödde så fort vi varit ute och Deano slickade på tassen nonstop. På fredagen åkte vi in med honom för att veterinären skulle titta på den och eventuellt klippa ner klon.

Det slutade med tre timmar i väntrummet, en nersövd Deano och ett bortopererat kloskal. Stackars dingon skickades hem med smärtstillande tabletter, bandage om tassen och en tratt på huvudet. De följande fyra dagarna hade vi en väldigt ledsen och trött hund som bara precis kunde tänka sig att gå ut i trädgården och bajsa och kissa tre gånger om dagen. Ingen studsvovve, ingen glädje, bara en sur gammal hundfarbror som ville vara i fred och sova.

Bandaget skulle bytas varje dag. Det gick bra första gången, sen blev det värre och värre, Deano ylade och morrade och for åt alla håll och sista försöket (i måndags) slutade med att han bet mig i handen i ren panik. Ringde veterinären, fick tid på tisdag eftermiddag.

I tisdags slutade C tidigt och körde för att hämta hunden, barnet och sist mig innan vi skulle till kliniken. Han kom hem, öppnade dörren och möttes av en stank utan dess like. När de hämtade mig luktade det förruttnelse i hela bilen. Deanos tass var väldigt uppenbarligen väldigt infekterad.

In till kliniken, veterinären försökte ta av bandaget för att titta. Trots munkorg och att både jag och C höll fast Deano slutade det med att vet sövde honom, det gick inte ens att få av förbandet annars.

Vidrigt, vidrigt, vidrigt, hela pulpan var bara en mosad, varig, illaluktande böld. Tassen fick rengöras riktigt grundligt medan Deano var knockad, på med antibiotisk salva och nytt bandage, och sedan skickades vi hem med ännu starkare smärtstillande och en kur antibiotika.

Sedan dess har det sett lite mer uppåt ut. En enorm skillnad märktes redan dagen efter, tassen luktar inte illa, Deano är lite glad igen och försöker springa och hoppa på sina tre friska ben. Igår attackerade han mig med stora äckliga pussar när jag kom hem, det var rätt fint. Det gick bra att byta förbandet igår också. Vi fick ha munkorg på för säkerhets skull och massa leversnittar till hands, men jag fick bytt det och det kändes väldigt skönt.

Allt som allt är jag väldigt glad att vi har försäkring på hundarna, och att vi har en blygsam men tillräcklig ekonomisk buffert som kan länsas vid sådana här händelser. Det hade varit fruktansvärt att sitta i väntrummet och inte veta vart jag skulle ta pengarna ifrån för att betala behandlingen. Som det är nu var det inga problem att ligga ute med cash tills försäkringspengarna kommit in, och underbara älskade Folksam löste den frågan på ett enda telefonsamtal.

Och ärligt talat, även om jag inte haft försäkring så hade jag inte gråtit en halv tår över de pengarna. Min livsfarliga människoätande vildsinta pitbull är värd vartenda öre. :)

And now for something completely different.

De senaste veckorna i korthet:

Jag önskade mig en get på Fejjan. Fyra dagar senare lånade vi ett släp och körde till Tomelilla för att hämta getdamerna Elsa och Greta. De är ljuvliga, väldigt sällskapliga och rymmer hela hela hela tiden hur mycket man än låser in dem. Jag älskar dem. De gillar däremot inte kaniner, Bullet har lärt sig att hålla sig undan annars får hon horn i gumpen. 

Hundarna tyckte att det var jättespännande att vi hade skaffat lite vilt som de kunde jaga. Så jag har ett jättestort blåmärke som täcker hela högerbenet från tillfället när Deano och getterna skulle träffas för första gången. Det gick sådär och slutade med att jag fick glidtackla Deano och ligga på honom och vråla "NEJ DEANO SLÄPP" i ungefär en halvtimme innan han gick med på att släppa taget om Gretas nacke. Men de vänjer sig vid varann...

Påfågelduvorna Brun och Nemo övergav sin lilla unge efter en vecka. Han fick heta Pipen och följde med mig till jobbet varje dag i en vecka eftersom han skulle matas var tredje timme. 

En vecka senare var Pipen så här snygg. Det tog hårt arbete från adoptivmammans (alltså min) sida, många äggulor och mycket A-fil, otaliga nerbajsade outfits och väldigt mycket skrikande från unge herrn, men WE DID IT. 

Tydligen suger ALLA mina duvor på att ta hand om sin avkomma. Som mest hade vi fem ungar inne som skulle handmatas, men två av dem fick vi ta bort, de hade aldrig en chans. Alldeles för små och alldeles för medtagna. De två största äter själva nu och ska flytta ut till duvslaget nästa vecka när plusgrader har utlovats. Pipen kommer nog aldrig att flytta ut i duvslaget igen. Han trivs liksom i köket..

Fluffy och Dumbo fick bäbisar. Sin vana trogen är Dumbo en fruktansvärd mamma och två av hennes ungar har dött. Fluffy å andra sidan är extrem åt motsatta hållet. Hon har tömt hela buren på strö och hö och har asat in rubbet i bolådan som är så fullproppad att ingen av oss förstår hur hon tar sig in och ut.

Stallkatten Skrillex försvann och var borta i en hel vecka. Jag och Deano gick ut och letade efter henne, jag hade hemska visioner om hur vi skulle hitta hennes tappra lilla överkörda/rävätna kropp i ett dike men det gjorde vi aldrig. En kväll när jag och C var i ladan och byggde avelsburar hörde vi plötsligt ett litet irriterat "mjau" och Skrillan var hemma igen. Åh lyckan. Nu har hon bestämt att hon ska bo i kycklingmodern med kycklingarna för att det är så skönt med värmelampa. Så länge hon inte äter upp mina sabelpootbäbisar är jag helt ok med det. 

Le Weekend.

I torsdags fick jag ett telefonsamtal från en ynklig C, som egentligen skulle tagit bussen hem från jobbet. Han ville bli hämtad. Dålig i magen, sa han. Ajajajaj.

I ilfart körde jag till älsklingens räddning, och såg framför mig hur han skulle sitta och kräkas i en gammal happy meal-kartong hela vägen hem och sen skulle vi ha vår-kräksjukan hela familjen i tre veckor, men så blev inte fallet. C har Crohns sjukdom, vilket gör att han ibland har JÄTTEONT i magen, och det var det det var den här gången. Stackars plutt, han var askgrå i ansiktet när jag plockade upp honom.

Typiskt nog var ju detta dessutom helgen med stort h; lördagen var hämtdag för både araucanaägg och sabelpootar. Det såg lite hotat ut ett tag, men på lördag morgon var magontet i alla fall hanterbart och vi kom fram till att om jag körde och C fick sitta och vila i bilen hela vägen så skulle det nog gå bra.

Det gjorde det också. Första stoppet var strax utanför Hörby där vi hämtade ett gäng ljuvliga små blekblå ägg som i skrivande stund ligger i kläckaren och jäser. Flickan som sålde äggen hade dessutom en bur full med sussexkycklingar som var en knapp vecka gamla och helt bedårande. Jag fattar fortfarande inte hur vi kom därifrån utan några.

Kläckare med framtida araucanakycklingar.

Nästa stopp var i Anderslöv, efter en liten sejour på Pema Lågprisvaruhus i Korsholm (OH MY GOD det är fruktansvärt) där vi spenderade exakt fyra väldigt besvikna minuter. Mindre besvikna blev vi däremot hos Robban som hade superfina sabelpootar som jag länsade hönshuset på. Två isabellhönor, en svartvit porslin tupp med tillhörande höna och en guldsvart höna knödde vi in i transportburen. Kvar lämnade vi tre av tonårsmaranerna. De får det nog bra där, Robban verkade genuint förälskad i sina höns och det tycker jag är ett bra drag hos folk.

Hem igen, in med sabelpootarna i lilla hönshuset, Putte blev överlycklig och började ragga på hönorna omedelbart (äktenskapet är i högsta grad konsumerat redan, om man säger så).

En av Puttes nya fruar.

För att få plats med sabelpootarna så har vi fått flytta runt i hönshusen en gång till; dvärgbrahmorna fick flytta tillbaks till stora hönshuset (knastarna lade ändå inga ägg), och tonårsmaranerna följde med dem. Kvar i lilla hönshuset är alltså sabelpootarna och påfågelduvorna Indira och Mahatma som har producerat ett enda ägg som de benhårt vägrar ruva. 

Idag var det dags för storstäd av alla kaninburarna och stora hönshuset, och som tur var har vädret varit helt enkelt strålande så inga fjäderfän var kvar inne i vägen för oss. De hade fullt upp med att sandbada, vattenbada och leta insekter.

Pastafrossa i solskenet.

Brahmafrossa i samma solsken.

Vi passade på att slänga ut ett par av kaninerna också, och de verkade uppskatta chansen att få sträcka på de lurviga. Jag tror nästan att Bullet jublade av lycka. 

"Wiiiihooooo" jublar hon. Inombords.

Efter allt städande byggde vi en temporär utegård till lilla hönshuset så sabelpootarna fick komma ut en sväng också. Avslutningsvis tog vi en långpromenad i snigelfart med hundarna och barnet till en av våra favoritplatser, en liten samling granar som vi kallar för "Dungen". Vid Dungen finns en massa spår efter vilda djur, gryt och rådjursbajs och ben. C hittade två rådjurshorn som han blev helt överlycklig över, han släpade med dem hem och tänker montera dem i ladan och hänga verktyg på dem. Vi såg ett rådjur också, bara några meter ifrån oss for den iväg som ett skott ur ett buskage. En vit gump blinkade till och sen var den borta. Som tur var hade vi Loffe i koppel, annars hade vi aldrig sett honom igen. Deano å andra sidan verkar inte ha nån jaktinstinkt alls. Han är fullt nöjd med att leta efter räliga likdelar av oidentifierbara djur som han sen stolt kan komma bärandes på. 

Förresten så ordnade vi lite tillökning i voljären också, nymfparakiten Lisa fick en make, en riktigt stilig parakitkille som M har döpt till "Hobbit". De verkar gilla varann, så har vi tur blir det kanske parakitbäbisar också.

Blixten, Sally och Lisa i sin nya voljär.