Duvor på vift.

I mitt stilla sinne hade jag på sistone börjat tänka att det var dags att låta duvorna slippa voljären och få flyga fritt, men jag var liiite orolig att smaken av frihet skulle berusa dem och leda till duvor on the run forever. Med andra ord, jag tvekade. Det hade jag inte behövt göra, har det visat sig.

I vanlig ordning tog våra befjädrade vänner saken i egna händer (vingar) och när vi kom hem från jobb osv i onsdags satt ALLA åtta duvorna i eller under äppelträdet och såg jävligt nöjda ut. Skitduvor. Av okänd anledning hade voljärens ena sida släppt från regeln längst ner med ett stort hål i sidan till följd. Todos las palomas plus tre vaktlar hade gripit tillfället i kragen och sjappat.

Jaha. Vad gör man då? Jo, man sliter fram sin iPhone och fotar duvjävlarna ifall det skulle vara sista gången man ser dem, ställer öppet taket till duvslaget med en bräda samt jagar vaktlar helt förgäves.

Alla duvorna återvände till duvslaget när mörkret föll. Eller, alla duvorna FÖRSÖKTE återvända till duvslaget, det där med precisionsflygning är tydligen mer komplext än man tror, så jag fick lyfta in tre av dem, men tanken var helt på rätt köl.

Torsdag, fredag och idag har jag öppnat voljären på morgonen och de har fnattat runt i trädgården hela dagarna för att sen sitta som ljus på sina sovpinnar framåt kvällen. Fantastiskt. Det känns väldigt bra att de slipper vara instängda, och det är en enastående upplevelse att stå i trädgården med tumlarna vinande runt öronen och påfågelduvorna vinande runt typ knäna...de är lite tunga i gumpen, men de försöker iallafall.

"Kommer du hit ofta eller?"

Mahatma och Indira kollar läget på åkern.

Indira på rymmen.