Jag önskade mig en get på Fejjan. Fyra dagar senare lånade vi ett släp och körde till Tomelilla för att hämta getdamerna Elsa och Greta. De är ljuvliga, väldigt sällskapliga och rymmer hela hela hela tiden hur mycket man än låser in dem. Jag älskar dem. De gillar däremot inte kaniner, Bullet har lärt sig att hålla sig undan annars får hon horn i gumpen.
Hundarna tyckte att det var jättespännande att vi hade skaffat lite vilt som de kunde jaga. Så jag har ett jättestort blåmärke som täcker hela högerbenet från tillfället när Deano och getterna skulle träffas för första gången. Det gick sådär och slutade med att jag fick glidtackla Deano och ligga på honom och vråla "NEJ DEANO SLÄPP" i ungefär en halvtimme innan han gick med på att släppa taget om Gretas nacke. Men de vänjer sig vid varann...
Påfågelduvorna Brun och Nemo övergav sin lilla unge efter en vecka. Han fick heta Pipen och följde med mig till jobbet varje dag i en vecka eftersom han skulle matas var tredje timme.
En vecka senare var Pipen så här snygg. Det tog hårt arbete från adoptivmammans (alltså min) sida, många äggulor och mycket A-fil, otaliga nerbajsade outfits och väldigt mycket skrikande från unge herrn, men WE DID IT.
Tydligen suger ALLA mina duvor på att ta hand om sin avkomma. Som mest hade vi fem ungar inne som skulle handmatas, men två av dem fick vi ta bort, de hade aldrig en chans. Alldeles för små och alldeles för medtagna. De två största äter själva nu och ska flytta ut till duvslaget nästa vecka när plusgrader har utlovats. Pipen kommer nog aldrig att flytta ut i duvslaget igen. Han trivs liksom i köket..
Fluffy och Dumbo fick bäbisar. Sin vana trogen är Dumbo en fruktansvärd mamma och två av hennes ungar har dött. Fluffy å andra sidan är extrem åt motsatta hållet. Hon har tömt hela buren på strö och hö och har asat in rubbet i bolådan som är så fullproppad att ingen av oss förstår hur hon tar sig in och ut.
Stallkatten Skrillex försvann och var borta i en hel vecka. Jag och Deano gick ut och letade efter henne, jag hade hemska visioner om hur vi skulle hitta hennes tappra lilla överkörda/rävätna kropp i ett dike men det gjorde vi aldrig. En kväll när jag och C var i ladan och byggde avelsburar hörde vi plötsligt ett litet irriterat "mjau" och Skrillan var hemma igen. Åh lyckan. Nu har hon bestämt att hon ska bo i kycklingmodern med kycklingarna för att det är så skönt med värmelampa. Så länge hon inte äter upp mina sabelpootbäbisar är jag helt ok med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar