Ledsen voffsing.

Den livsfarliga kamphunden även kallad dingon hoppade i glädjeyra utför trappan ut på gårdsplan för att hälsa på Cs pappa och slog sönder en klo på vänster framtass. Det var på söndagen.

På torsdagen ringde jag djurkliniken eftersom klon fortfarande blödde så fort vi varit ute och Deano slickade på tassen nonstop. På fredagen åkte vi in med honom för att veterinären skulle titta på den och eventuellt klippa ner klon.

Det slutade med tre timmar i väntrummet, en nersövd Deano och ett bortopererat kloskal. Stackars dingon skickades hem med smärtstillande tabletter, bandage om tassen och en tratt på huvudet. De följande fyra dagarna hade vi en väldigt ledsen och trött hund som bara precis kunde tänka sig att gå ut i trädgården och bajsa och kissa tre gånger om dagen. Ingen studsvovve, ingen glädje, bara en sur gammal hundfarbror som ville vara i fred och sova.

Bandaget skulle bytas varje dag. Det gick bra första gången, sen blev det värre och värre, Deano ylade och morrade och for åt alla håll och sista försöket (i måndags) slutade med att han bet mig i handen i ren panik. Ringde veterinären, fick tid på tisdag eftermiddag.

I tisdags slutade C tidigt och körde för att hämta hunden, barnet och sist mig innan vi skulle till kliniken. Han kom hem, öppnade dörren och möttes av en stank utan dess like. När de hämtade mig luktade det förruttnelse i hela bilen. Deanos tass var väldigt uppenbarligen väldigt infekterad.

In till kliniken, veterinären försökte ta av bandaget för att titta. Trots munkorg och att både jag och C höll fast Deano slutade det med att vet sövde honom, det gick inte ens att få av förbandet annars.

Vidrigt, vidrigt, vidrigt, hela pulpan var bara en mosad, varig, illaluktande böld. Tassen fick rengöras riktigt grundligt medan Deano var knockad, på med antibiotisk salva och nytt bandage, och sedan skickades vi hem med ännu starkare smärtstillande och en kur antibiotika.

Sedan dess har det sett lite mer uppåt ut. En enorm skillnad märktes redan dagen efter, tassen luktar inte illa, Deano är lite glad igen och försöker springa och hoppa på sina tre friska ben. Igår attackerade han mig med stora äckliga pussar när jag kom hem, det var rätt fint. Det gick bra att byta förbandet igår också. Vi fick ha munkorg på för säkerhets skull och massa leversnittar till hands, men jag fick bytt det och det kändes väldigt skönt.

Allt som allt är jag väldigt glad att vi har försäkring på hundarna, och att vi har en blygsam men tillräcklig ekonomisk buffert som kan länsas vid sådana här händelser. Det hade varit fruktansvärt att sitta i väntrummet och inte veta vart jag skulle ta pengarna ifrån för att betala behandlingen. Som det är nu var det inga problem att ligga ute med cash tills försäkringspengarna kommit in, och underbara älskade Folksam löste den frågan på ett enda telefonsamtal.

Och ärligt talat, även om jag inte haft försäkring så hade jag inte gråtit en halv tår över de pengarna. Min livsfarliga människoätande vildsinta pitbull är värd vartenda öre. :)