Vi har sorg på gården. Den första förlusten har drabbat oss.
Hönsen som rymde fick knata runt i trädgården tills C kom hem, och då skulle vi hjälpas åt att driva in dem. Fick in Alfons och Flätan i ett litet nafs, sen fick jag ett bra grepp om Obama och slängde in honom också. Två bäbisar kvar ute, alltså.
Då hände det fruktansvärda. På något sätt kom lilla fina vita Lisa i kläm och helt plötsligt hade C blod på båda händerna och ända upp på ena armen och Lisa ryckte och pep och jag fick panik och sprang efter en spade och skrek att vi måste nacka henne (ja, med en spade, fråga inte, jag är ingen riktig bonde ju, jag vet knappt vad jag gör nånsin).
Lisa dog i Cs varma händer efter en knapp halvminut som kändes som en evighet.
Jag grät väldigt snorigt, C begravde i syrénbersån. Han gjorde ett litet kors också av två pinnar och satte en ros på graven. M lade dit ett päron för päron gillar hönsen mer än nånting annat. Han försökte trösta också "gråt inte mamma, det var ju inte din kanin". Nä tack och lov. Det var illa nog med en liten kyckling som vi bara haft i tre dagar.
Det var lätt som en plätt att få in Rut också i hönsgården sen iallafall. Nu sover de resterande chicksen tryggt och jag gråter fortfarande då och då.
Räven var INTE hönsens Enemy Number One, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar