En tupp mister oskulden, en annan livet.

Kommer ni ihåg den lilla arga men ack så snygga svarthönan? Obama har fallit för henne som en fura och tydligen har han mer karisma än jag insett, för hon har börjat släppa till också. C fick bevittna stunden då kärleken bar frukt och det var tydligen väldigt romantiskt (med hönsmått mätt) och gick väldigt snabbt. Efteråt gick den arga bildsköna hönan raka vägen in i värpredet och la ett ägg. Det är pyttelitet och mycket vackert. Förmodligen argt också.

I lördags var vi på kräftskiva och kom i säng långt in på småtimmarna. I söndags vaknade Obama klockan fem. Han hyllade solens uppkomst med att gala minst trettio gånger i snabb följd med sin hesa gälla stämma. Ibland hatar jag honom.

Senare samma dag (söndag alltså) fick jag och C vara med om ett BLODBAD UTAN LIKE fast det inte var så blodigt som jag förväntat mig. I förberedelse för vår roll som självförsörjande storhönsbönder/storankbönder var vi med på en tuppslakt. Jag plockade fjädrarna av en hel död tupp alldeles själv och kräktes bara nästan när jag fick fullt med tuppblod på benen (dagens hetaste tips: ha inte shorts på dig när du ska hantera huvudlösa tuppar). Annars var det förvånansvärt odramatiskt, jag hade förväntat mig skrikande höns och dödsångest men tupparna var lugna och värdiga ända in i det sista.

Det gör nog stor skillnad att djuret i fråga levt ett gott liv också. De här tupparna hade den stora förmånen att få dö hemma på gården där de gått sedan de var små bäbistuppar och pickat och haft det bra. De nackades av en människa de kände och litade på, som gav dem omtanke och kärlek in i det sista, de var inte stressade eller ivägtransporterade eller hanterade av främlingar. De dog inte rädda eller arga, och framför allt det tyckte jag kändes bra. Det känns mycket mer ok nu att tänka att de där ankorna som går ute på gården och plaskar i sina baljor och jagar fjärilar, de kommer vi att käka upp senare i höst. Innan dess får de ett riktigt, riktigt bra liv, de får uppleva vad det är att njuta av livet och när stunden kommer för dem att dö så är det jag & C som svingar yxan.

Han ser ju riktigt smaskig ut...

För övrigt hämtade vi en liten dvärgbrahmatupp igårkväll som är snyggast i universum. Han heter Skuggan och ska bilda en egen liten avelsgrupp med mina brahmabäbisar är det tänkt. Tyvärr var hönsen måttligt roade över hans tillkomst och han fick gå helt själv och krafsa i rabatterna tills ankorna förbarmade sig över honom och lät honom komma in i ankgården och äta lite majs. Han har hängt med dem hela dagen idag och tror nu att han är en anka. Tack och lov har han inte börjat bajsa som dem.