Det var så svårt att få myskankorna att gå in i hönsgården, de for åt fyra olika håll och ibland flög de iväg helt. Och här finns ju som sagt ingen räv, så vi behövde ju inte stressa upp både dem och oss varenda kväll över det. Men så fanns det ju visst en räv, och han var en hungrig räv, och när jag gick upp i lördags morse för att släppa ut hönsen så fanns det bara en ledsen ensam anka kvar. Och han fattas några stjärtfjädrar.
Jag vet att de skulle blivit mat till oss innan vintern i vilket fall, men det känns så fruktansvärt att de slutade sitt liv på detta sättet. Rädda och jagade och uppätna. En av dem har blött en stor pöl blod ute på åkern, hur länge låg han där skadad innan räven kom och gjorde slut på lidandet? M's anka Mats, eller kvarlevorna efter honom, låg precis utanför grinden. Jag och C städade upp honom med sammanbitna käkar och tårar i ögonen och sen lade vi resten av dagen på att rävsäkra gården.
Nu har kaninburarna dubbla galler, Adolf sover inlåst i sitt hus, hönsgården har vi strött hundpäls runt och likaså kaninerna (det ska vara sjukt effektivt mot räven har jag googlat mig till), hönshusets fönster täpper vi igen med spånplatta på natten och överallt hänger det hemmameckade vindspel som förhoppningsvis iallfall väcker oss om någon sätter fart på dem nattetid. Sista rundan med Loffe tas numera i trädgården där han får gå och kissa på hönsgården så mycket han vill. Alla hönsen har utegångsförbud efter kl 20.00 och den överlevande ankan är numera förste man i hönshuset. Han har lärt sig sin läxa.
Som tur är har alla moln en silverkant, och vår presenterade sig genom dessa ljuvliga små pluttar/pluttor:
Vi fick plåster på såren och det fick överlevarankan också för nu är han en stolt pappa/storebror/äkta make och vakar över snuttbäbisarna med sitt LIV. Obama fick knappt komma in i hönshuset ikväll, ankan tyckte visst att han var lite hotfull mot ällingarna. Hönsen är mycket snällare mot dessa små fluffbollarna än mot kycklingarna. De har kanske insett att myskankor blir ganska mycket större än ett höns när de är vuxna. Till och med större än vårt största fetaste leghorn (eller "ägghorn" som M tror att det heter).
Utöver rävsäkrandet har helgen gått bland annat till att åka på loppis i Östra Göinge. C tyckte att det var fruktansvärt, jag hittade en ny uggla till min samling och M köpte en leksaksbil för fem spänn, så vi var nöjda.
Den längst till höger är mitt nyaste fynd. Skitsnygg, tycker minst en person i denna familjen.
Dessutom hade jag fått för mig att jag skulle göra marmelad på nyponen i trädgården, och det visade sig vara sådär inte jättekul. Det första receptet jag provade förutsatte att man hade ett helgons tålamod och kärnade ur nyponen. För dig som inte redan visste det har nypon SKITMÅNGA kärnor. De är dessutom pyttesmå och gör så man kliar. Halvvägs genom rensande blev jag jättearg och googlade fram ett recept där man inte behöver kärna ur nyponen och följde det istället. Resultatet blev en så kallad hybridmarmelad (mitt alldeles egna ord) och ser ut så här:
Självklart måste då min älskade C omedelbart bevisa att "killar kan" vilket innebar att en sats äppelmos snabbt uppstod, till synes ur tomma intet, så snabb är han. Inte alls som vissa andra i detta hushållet som svettas och svär och behöver hjälp med att passera skitmarmeladen genom en finmaskig sil, oh no.
Så här fin blev äppelmosen:
Dock gav jag igen genom att slänga ihop en fantastisk kycklinggryta med bara skräp jag hittade i kylskåpet till middag. "Saknar lite sting" sa C. "Fuck you" sa jag.
Man vet när man hittat sin livskamrat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar