Hundpromenaden.

Jag vet inte hur länge han hade gjort det, men helt plötsligt insåg jag att Deano höll sig någon halvmeter bakom mig, han som annars utövar en konstant tyst maktkamp som jag döpt till "who's the leader" varje gång vi är ute på promenad.

Jag kastade ett getöga mot honom och möttes av den skyldiga uppsynen varje hundägare lärt sig att frukta mer än något annat. I mungipan stack en smutsig svart fjäder fram.

"Släpp." sa jag bestämt. "Släpp!" ännu mer bestämt när han inte lydde omedelbart.

Ni kan tänka er hur situationen utvecklade sig. Jag sa "släpp!" med diverse olika variationer av desperat, argt och äcklat uttryck i rösten medan Deano omsorgsfullt undvek att förstå vad just det kommandot betydde.

"SLÄPP SKITEN DIN VIDRIGA HUNNALUE INNAN JAG KVÄVER DIG MED KOPPLET!" var det sista jag skrek innan jag brottade ner hunden på marken och med ena handen drog upp hans krampaktigt slutna mastiffkind medan den andra handen slet och drog i det äckliga han desperat försökte svälja.

Deano hade en halv död kråka i munnen, visade det sig. Han hade tydligen tänkt smuggla med den hem och smaska i sig den liggandes i sin säng i hallen medan jag intet ont anande gjorde annat. Sen hade han tänkt kräkas upp den i hallen senare på kvällen och förmodligen äta den en gång till.

Jag gick hem med dödkråkbaciller på händerna och en jätteorättvist behandlad hund surandes bakom mig.