Olika sorter mer eller mindre dumma fåglar och andra mer eller mindre dumma djur.

Förra hösten, när jag blev gravid och så väldigt väldigt dålig, fick vi lite panik över hur i hela världen vardagen skulle gå ihop och bestämde oss för att snabbt som sjutton slakta eller sälja större delen av djuren.

Smågaltarna som var kvar (tre tonåringar efter Dolly och Steve) skulle bara gå och feta på sig innan slakt, så de fick sätta livet till lite tidigare än beräknat. Det var egentligen helt deras eget fel då de hade kommit på att om de sprang riktigt fort rakt genom elstängslet så hann det inte göra så värst ont och tydligen var det värt smärtan att ha fri tillgång till grannens betåker. Så med fulla magar och bångstyriga humör åkte de små ligisterna i frysen.

Vi hade ungefär sjutusen kaniner också, det hade varit ett produktivt år för de små pälsiga liven. En kompis erbjöd slakthjälp i utbyte mot att hon fick ta hem vilka avelsdjur hon ville och det tackade vi verkligen inte nej till. Kompisen och C slaktade hela sjutton kaniner på en eftermiddag och tre eller fyra levande djur åkte med Z hem igen. Kvar blev ett par gotlandskaniner, Lilla Hjärtat (såklart!), Ms kanin Dumbo och ett par silver/svenskpälsblandisar.

Hönsen decimerades på ungefär samma sätt, ankor hade vi inte så många. Vintern rann på och det kändes som ganska lagom med djur, faktiskt. Kanske kunde vi rentav skära ner lite, lite till och ha mer tid över för varandra och för barnen? Vi hade ju trots allt skenat iväg lite där i början. När vi flyttade ut till Fjädergården och helt plötsligt hade plats både i lada och utomhus för att ha nästan hur många djur som helst så skaffade vi ju verkligen nästan hur många djur som helst. Vi kanske inte MÅSTE ha hundratals fåglar? Tanken var ny och lite skrämmande men värd att tänkas.

Det vi har kommit fram till nu är att vi inte vill behöva lägga mer tid på djuren än på något annat vi gör på fritiden. Det blev liksom mer jobbigt än roligt att lägga 2-3 timmar om dagen på att utfodra plus en hel dag på helgen på att städa och mocka och djuren ska vara en rolig och avslappnande hobby, inte ett jädra ok som hänger över oss. Vi har fortsatt prioritera om och välja och välja bort, och så här kommer det att se ut i vinter och till nästa år:

Jag har kvar tre kaniner över vintern, Lilla Hjärtat (såklart!) och gotlandshonorna Skogsgläntans Sotnos och Snarrarps Siloma (som är en yttepytting på tillväxt). Med lite tur kan alla tre samsas i det som tidigare var hönshus. Då har de rejäla ytor inomhus och vid tjänligt väder en stor utegård att sträcka på benen i. Min vackraste avelshane fick tyvärr avlivas i somras och min andra avelshane är på utlån till en genbank i Glimåkra, men jag tänker avvakta med att köpa in en ny hane tills avelssäsongen drar igång.

Lilla Hjärtat med sin senaste kull smått.

Duvorna har jag också kvar, två avelspar och tre ungdjur av indisk påfågelduva (Indira har äntligen accepterat en hane som partner och de har fått hela sex ungar i år!) och Bob, den lilla stadsduvan med det skadade benet.

En av årets ungduvor.

Utöver det har jag nyligen tjackat pärlhöns och de är hittills helt fantastiska och jätteroliga (jag misstänker att de kommer att få ett eget inlägg), så de blir kvar, de med. Om inte vintern blir stenhård får de bo ute hela säsongen.

Pärlhöns heter inte "pearl hens" på engelska som man kunde trott. 

C har sitt ankgäng, några welsh harlequin och ett gäng magpie (där överskottet ska slaktas ganska snart) och gässen, knölgäss och amerikanska gulgäss.

De har inte insett det än, men jag kommer att äta upp de flesta av dem ganska snart.

Myskankorna kommer vi faktiskt inte överens med alls, det var meningen att de skulle vara ruvankor men de bara lägger sig på obefruktade ägg och bajsar i hela ladan och stjäl katternas mat så det är kört för dem nu. Sedan har C vaktlar också, ett litet bedårande gäng som just nu bor ute. De verkar trivas utomhus men värper inte där, så de får nog flytta in igen så vi får lite ägg.

Vaktlar. Bland de dummaste av alla mer eller mindre dumma fåglar. Dock väldigt söta.

Sist men verkligen inte minst har han två unga kalkoner som förhoppningsvis är en tupp och en höna. De inköptes som sällskap till en ensam kalkonkyckling som sedan gick och dog, men vid det laget var vi helt kära i de gamliknande fåglarna så de får också bo kvar.

Hönsen då?, hör jag er fråga. Nej, vi har inga höns kvar. När den där första förälskelsen lagt sig så började vi alla faktiskt känna att hönsen var lite väl klyddiga. Om de ska hållas på ett schysst sätt så anser vi att de ska vara frigående, från morgon till kväll. Men frigående höns bajsar på utemöblerna och krafsar ihjäl alla små plantor som planteras ut och äter upp alla plommonen och värper i syrenhäcken så man aldrig hittar äggen. Alternativet är att stänga in dem i hönsgårdar men då har vi ledsna understimulerade höns som dessutom måste mockas efter och det gillar inte jag. På sommaren vill jag inte behöva städa efter något djur alls knappt, hamstern Anakin möjligtvis undantagen.

Så beslutet fattades: Att leva utan höns i ett helt år och se hur det känns. Klarar vi oss på äggen från gäss, ankor och vaktlar? Känns livet fattigt och tomt utan de irriterande men stundvis charmiga fjäderfäna? Till nästa höst utvärderar vi och ser hur det känns. Kanske dyker det upp en "kycklingar köpes"-annons här sen.